2019 var året då jag bestämt mig för att prova på triathlon. Jag hade funderat lite fram och tillbaka och tidigare sagt att jag aldrig skulle hålla på med triathlon pga cykeldelen. Inte så mycket för att det verkar tråkigt att cykla, utan när jag har lyssnat på folk som pratat om cykeldelen så verkar det som att man skulle kunna plöja ner hur mycket pengar som helst och det skulle ändå inte vara tillräckligt.

Hur som helst efter att ha vistats i kretsar med en hel del triathleter, varit på playitas 2 år i rad och verkligen imponerats och förundrats över dessa supermänniskor bestämde jag mig.

Odd drömmer om triathlon 🙂

Jag skall prova.

Det är hösten 2018 och jag är inte helt säker på att jag kommer tycka det är roligt, så fåfängan får ta över. Jag vill väldigt gärna kunna säga att jag varit med i en Ironman-tävling. Så lika bra att anmäla sig till det på en gång och om det är astråkigt med triathlon så kan jag i alla fall stoltsera med att jag varit med i en IM. Jag tog ändå förnuftet någorlunda tillfånga och bestämde mig för att inte köra en full IM. Så jag anmälde mig till Elsinore HIM 70,3. 

Nu jävlar skall det bli åka av.

Simningen och löpningen tränade jag redan även om det inte var någon direkt superstruktur på det. Men cyklingen var något som var helt nytt.  Jag hade cyklat Hisingen-runt året innan och det var det längsta jag någonsin cyklat, ett ganska kort motionslopp på 50 km.  Nu skulle jag cykla 90 km, det är ju inte så stor skillnad tänker jag snabbt så det skall nog gå bra. Någon ny cykel skulle jag i alla fall inte köpa, för det hade jag ändå fattat att hur mycket jag än spenderar så kommer jag vilja spendera mer.  Jag hade ju bara ett år tidigare investerat i en cyclocross som jag skulle kunna pendla till jobbet med och hade ju fått köpa en helt ok racer från en kompis.

Jag började cykla lite sporadiskt och kom fram till att detta var ganska tråkigt, inte alls så roligt som det var tänkt att det skulle bli. Så det blev mer fokus på löpning och simning. Tiden gick och helt plötsligt var det april. Loppet går midsommarhelgen och det började kännas som jag kanske skulle ta och kolla på det här med cyklingen igen.  Det som dock hade hänt var ju att jag kom fram till att en sådan där häftig tempocykel det måste jag nog ha. Det är nog därför jag inte tycker det är roligt. Att köra tempocykel i trainern hemma var faktiskt ganska roligt, inte så roligt så att det skedde regelbundet men det började ske. Löpningen och simningen fortsatte att flyta på bra. Men jag började känna att det inte riktigt var någon balans i min träning. Så det blev till att börja cykla till jobbet lite då och då.

Hur som helst swimrun-säsongen började komma igång och löploppen blev fler och träningslivet var riktigt roligt. Cykeln glömdes bort igen till fördel för simning och löpning. Som ni säkert förstått är jag en glad motionär och inte någon atlet av rang men jag var nöjd med mina resultat under våren. För mig var det stort att komma ner under 50 min på milen och 1h52min på Göteborgsvarvet.

Det började närma sig juni och tävlingen och jag började bli lite orolig för allt det här med byten och liknande.

Fasen jag kanske skulle gjort någon tävling innan bara för att känna på det. Jag hittade Borås triathlon och anmälde mig till sprinten, 800 m simning, 20 km cykel och 5 km löpning. Det blir en bra start tänkte jag för mig själv. Även om jag nu tycker det är trist med triathlon har jag sagt till tillräckligt många att jag skall starta i Helsingör så jag kan ju inte backa nu.

Så kommer dagen för debuten. Jag åker upp till ett regnigt Borås, jag har inte riktigt cyklat tillräckligt mycket med tempocykeln så jag tar racern, är ju bara ett test så spelar inte så stor roll tänker jag. När jag kommer upp så får jag höra att dom kortat ner simningen till hälften pga vattentemperaturen. Svär lite för mig själv det är ju den ända grenen som jag faktiskt har lite koll på.

Jag gör mig redo för att starta och upptäcker att jag har en helt fantastisk ditrest hejaklack som skriker för fulla muggar. Är fortfarande orolig för hur det skall funka med alla byten och grejer som skall ligga i lådor och påsar. Hur som helst jag fixar till det så som jag tror att det skall vara, med lite tips och hjälp från andra personer som skall köra också.

Det här med omedvetande poseing är tydligen min grej

Dags för start, 

Jag kör simningen i Orcas 3.8 med en heatseeker under och den fantastiskt vackra och väldigt praktiska neopren simhuvan. (se bild) Starten går och efter ca 1 min är jag glad att de kortat ner simningen, det är 11 grader i vattnet men jag har inte direkt ont av det mer än att händerna blir väldigt stela. Men jag tänker lite på stackarna som körde den längre varianten som de inte kortade ner. 2000 m i detta vattnet kan inte vara skönt. Simningen går bra och nu kommer det fruktade bytet. Jag får av mig våtdräkten och på med ett par strumpor, cykelskorna och hjälmen och sedan iväg. Det ända som dunkar i huvudet är jag måste ha glömt något, det gick ju hur bra som helst. Visade sig att ett byte inte är mer än ett byte. Då jag faktiskt klarar av att ta av mig en våtdräkt och sätta på mig både skor och hjälm själv så var det inte svårare att göra det i Borås än hemma på trygga Hönö.

Ibland är jag lite snyggare än vanligt

Det är lite småkallt att cykla i början men det går väldigt snabbt över då det är ganska mycket uppför. Cyklingen går ok och jag kommer in för nästa fasansfulla byte. Denna gången skall skorna bytas ut, hur skall detta gå !! Även denna gång visar det sig att ta av och sätta på sig ett par skor är förvånansvärt lätt i Borås inte riktigt lika lätt som hemma men förvånansvärt nära. Nu kan det vara så att det är hejaklacken som gör det men allt flyter på väldigt bra. Jag springer min lilla runda och går i mål på min första triathlon och känner mig som jag kan klara av vad som helst.

Med min nyvunna hybris går jag igenom vad jag skall fila på inför Helsingör.  Jag skall köra på tempocykeln och framförallt skall allt gå så mycket fortare. Jag är ju en erfaren triatlet nu. Jag kan både byta skor och ta på mig cykelhjälm under press.

Shit det är dags 🙂

Så kommer då dagen.

Skall erkänna att det är väldigt nervöst ner i bilen. Mina förberedelser har inte riktigt varit som de skall.  Tempocykeln som jag skulle köra på står kvar hemma. Det visade sig underligt nog att cykla ute och i en trainer är två olika saker. Jag hade varit ute och provat att köra lite med den en vecka tidigare och kände mig inte alls bekväm med att växlarna och bromsarna var på olika ställen, balansen var inte riktigt heller där jag tänkt mig, så jag fegade ur och körde med racern istället.

Jag kom fram till Helsingör och gick för att registrera mig. Vilket arrangemang det var, helt fantastiskt. Går runt och bara njuter, jag får mina nummerlappar, får den härliga ryggsäcken som inte alls känns lika speciell när jag väl fått den som den gör när alla andra går runt med den, men är fortfarande rätt kaxig. Lämnar in cykel och går runt och tittar på området. Kollar där vi skall simma och var jag skall ta mig för att starta cyklingen. Jag går och lägger mig med en helt underbar känsla. Hälften nervositet och hälften sjukt exalterad.

Registrerad

Så är det dags.

Iklädd våtdräkt och min badmössa som visar vilken grupp jag skall starta i står jag och väntar. Kanonen som skickar iväg proffsen låter underbart och helt plötsligt står jag som näste man att hoppa i vattnet, simningen går bra. Jag tycker det är helt magiskt att simma runt i hamnbassängen. Jag simmar någorlunda rakt och det är inte galet trångt eller strömt och nästan inga maneter. Mitt mål var att klara det under 40min och jag kommer upp på 37. Jag tar mig bort till första transitionen och får ta av mig våtdräkt och på med allt inför cykeln. Jag har försökt förbereda mig lite bättre än förra gången, det är ju dessutom lite större tävling än i Borås. Det jag inte riktigt räknat med är hur långt det är att springa både med och utan cykel. Totalt är det nästan en kilometer som jag skall ta mig. Får dock lite extra energi när Freddan Sundh står och skriker uppmuntrande när jag kommer lätt förvirrat med min cykel.

Ut på cykeln, vädret är fantastiskt och jag trampar på. Känns dock som jag står still, varenda deltagare tycks cykla om mig med lätthet, men blir glatt överraskad när jag ser att jag ändå håller runt 30km/h. Vid 55km går det helt plötsligt upp för mig. Så här långt har jag aldrig cyklat, det kan inte vara den bästa av strategier att bara ha cyklat runt hälften så långt 2 år tidigare :-D. Jag lovar mig själv att när jag gör detta nästa gång så skall jag se till att ha cyklat mer. Jag trycker på och börjar känna mig ganska seg i benen men snart rullar jag in för byte. 3h och 6 minuter tog det och är jäkligt nöjd med min insats på cykeln.

Dags att byta dojor och ut på halvmaran. Det är riktigt varmt nu och överallt där det finns skugga försöker jag vistas så mycket det bara går. Jag känner att benen är väldigt sega och jag stannar vid varenda vätskekontroll för att få i mig både energi och vatten. Det går fint att springa i ett lågt tempo men så fort jag höjer hastigheten slutar benen att svara. Jag får lunka på i mitt lite långsammare tempo. Det är sjukt frustrerande då jag känner att resten av kroppen har mer att ge men benen är slut. Jag får hålla mitt lite slöare tempo och tar mig i mål på 2h och 10 min. Jag är inte nöjd över löpdelen, men är så sjukt nöjd över att ha gjort min första HIM. Ca. 8,7 sekunder efter jag gått i mål bestämmer jag mig att nästa gång skall jag se till att komma under 6h.

Totalt blev det 6h och 6 minuter.

Så hur blir det för mig nästa år. Kom jag fram till att det var trist och att jag inte vill göra det igen? Nej absolut inte, det kommer helt klart bli fler gånger. Vad har jag lärt mig och finns det några tips till dig som funderar på att prova triathlon.

1. Man behöver inte massa grejer, men det är jäkligt roligt och motiverande att gå ut och prova nya saker. Så istället för att köpa massa utrustning på en gång sprid ut det och behåll motivationen under längre tid. 😊

2. Om du är orolig för transition var inte det. Kan du byta skor och sätta på dig en hjälm hemma i vardagsrummet så kan du göra det på en tävling.

3. Anmäl dig till en tävling och gör det för skojs skull.

4. Tempocykel är absolut inget måste så låt inte det hindra dig, men det skall bli sjukt kul att prova och känna på skillnaden i år.

Nästa steg för mig blir att köra Elsinore igen och målet är att kunna genomföra halvmaran på ett bra sätt utan att benen ta slut och att ha cykeltränat som jag skall. Mitt Sedan har jag ett till mål men det får bli i ett senare blogginlägg. ffffffffffffff

2 tankar om “Mitt första men inte sista triathlonår

  1. Markus says:

    Grym du e Odd, kul läsning oxå, för en motionshandikapad individ som jag. Fortsätt mot dina nya mål, bra kämpat.

  2. Marco says:

    Grymt! Elsinor 2019 var också mitt första triathlon. Jättekul med triathlon och precis som du säger sluta noja över saker och bara kör 👍🏻

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *