Ja hur gick det då med utmaningen att genomföra Öppetspår 2020?

Tre dagar innan loppet skulle gå av stapeln var det ännu inte klart ifall vi ens kunde starta, och när vi väl fick klartecken två dagar innan var det både med bävan och med en lättnad. Inte den bästa uppladdningen kanske men det är väl bara att köra! Med endast sex kortare längdskidåkningspass som förberedelse visste jag att det skulle bli mycket beroende på pannbenets tjocklek som skulle avgöra om jag kom i mål eller inte. Grundfysiken fanns men skidtekniken saknades, men ett äventyr blev det!

Väckarklockan ringde 03.20. Allt var förberett så det var bara att klä på sig och trycka i sig en rejäl frukost och sedan stappla ut i mörkret för att sälla sig i de tysta leden på väg till bussen. Det var lite tyst men fnittrig stämning i bussen blandat med en del snarkningar. Väl i Sälen började solen gå upp och det var med en pirrig förväntan som skidorna lades på plats, få till ett toalett besök, förbereda utrustningen samt fylla på med lite mer energi, nytt akut toabesök för att därefter knäppa fast skidorna i startfållan. Det var nog tur att jag där och då inte visste att jag sedan skulle stå på dessa skidor i de närmaste 12 timmarna.

Jag startade i startled 5 och det var bara att skida på i stilla mak de första kilometerna. Kroppen kändes bra. Jag gillar det här med uppförsbackar då det inte kräver så mycket teknik utan bara är att trampa på. Kommer ihåg att jag efter cirka en timme tänkte att det här går ju bra! Men sedan kom vi till myrarna… Var är spåren? Snön? Det var bara ren blank is. Och för en annan som inte är så stabil på skidorna fick man förutom att försöka ta sig framåt även försöka hålla ihop skidorna i sidled då de annars gled åt alla håll. De efterföljande timmarnas mantra var: Men det är i alla fall fint väder!

Efter sjunde vurpan slutade jag räkna, och var så glad vart enda gång jag fick trycka ner en torr bulle med lite blåbärssoppa. I de värsta isbackarna var det bara att kränga av skidorna och springa nerför istället. Efter Oxberg blev spåren lite bättre, eller rättare sagt så fanns det lite spår lite då och då. Men efter Hökberg kom nästa utmaning… tiden hade runnit iväg och det började bli mörkt! Och jag som hade planerat att ta en fika vid 17-tiden på Espresso House i Mora hade INGEN pannlampa! Fram till Eldris var det ren kamikaze skidåkning, och jag var redo att bryta i Eldris med endast 9 kilometer kvar. Men som tur är så hörde jag att elljusspåren strax skulle börja, så då var det ju bara att ta nya tag och skida på!

Efter 11 timmar 59 minuter och 59 sekunder kunde jag äntligen skida över mållinjen och konstatera att det gick! Det gick alltså att skida 9 mil utan någon som helst skidteknik och endast med sex pass på skidorna innan. Om jag vill göra det igen… nja… Men om du frågar mig om några månader så vet man aldrig! Jag har ju redan planerat att åka till Mora igen i sommar, men då blir äventyret på en cykelsadeln!

Mvh

Doris (Kristin eder Weswim Ambassadör)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *