Ni som var med mig i förra inlägget vet att jag är anmäld till 70.3 i Jönköping. Vilket ska bli skitkul.

Men jag har aldrig någonsin varit en långdistansare, varken på cykel eller löpning. Iofs har jag inte varit kortdistansare heller, utan detta är två för mig ganska nya grenar. Visst har man “joggat” lite för man har varit tvungen i andra äventyr såsom OCR lopp eller något swimrun. Men jag har inte haft något positivt förhållande till löpning.

Men trots det anmälde man sig till ett lopp som till största del består av grenar jag inte är speciellt bra på, så här var det ju bara att börja ta tag i bitarna.

Så jag tänkte i det här inlägget berätta lite om hur jag tänker runt löpningen som i princip började från noll:

Man måste ju börja någonstans och jag har förmånen att bo i en stad där det finns triathlonföreningar och en av dessa är jag med i, så första steget för mig var att våga vara med på de gemensamma träningarna. Det tog ganska lång tid att mentalt komma över det hindret. De springer ju aslångt! Jag som knappt aldrig sprungit en mil, och då var det nära döden upplevelse! När jag väl tog mig dit, så var det inte så farligt. Det gick ju att bara korta av när man var trött eller köra i ett lugnare tempo.

Släpp prestationsångesten!

En klubbkamrat lärde mig mantrat, tänk inte hastighet eller distans. Tänkt tid. Tid som i tid ute i spåret. Bestäm innan hur länge man ska vara i rörelse. Jag har kört 60-90 minuter nu i början och det går över förväntan, det går inte fort men jag springer iaf hela tiden. Kroppen vänjer sig sakta att springa länge.

Så för er som är nya som mig är tips nummer ett just det, släpp prestationsångesten på hastighet och distans. Ge dig ut och håll igång, men ta det lugnt. Mycket lugnare än du känner i början.

Intervaller.

Tips nummer två: Spring intervaller. Gärna det ihop med andra (För då blir det av) det funkar väldigt bra att köra intervaller ihop oavsett nivå. Kör man exempelvis 4 minuters intervaller så är det ju du själv som bestämmer farten. En del kommer komma dubbelt som långt som mig, men vi är båda lika trötta.

Allt blir roligare tillsammans.

Tips nummer tre: kanske det viktigaste tipset, hitta människor att springa med. Det blir så mycket enklare att ge sig ut om några drar i dig.

Man är ändå rätt grym!

Efter några månader med detta tänk börjar jag ändå känna en viss njutning i det här med löpning. Det blir ganska kul, speciellt eftersom man märker så stor skillnad vecka för vecka och man i princip slår personbästa gång på gång.

Sakta men säkert börjar jag känna att det här kan ju gå, jag kan nog lära mig springa en halvmara. Kommer inte gå fort, men spela roll. För mig är det riktigt jäkla bra!

Och kan jag, så kan du!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *