Förberedelse

Torsdag morgon, efter tre vändor ner till bilen med grejer inför helgen var nu bilen full och vi var redo för avfärd. Vi kom iväg 09:30 med Kalmar som mål. Ingen stress eftersom race briefing startar först 18:30. Standardlunch på MAX i Jönköping och endast ytterligare ett amningsstopp innan incheckning i Kalmar. Alla tre låg och vilade på rummet vid 16:30 och jag låg och scrollade igenom Instagram. @Ironmanswedenofficial visade en lång kö i sin händelse, undra vad alla köar till… Letade fram mailet från IRONMAN i inboxen. SHIT! Registrering till loppet måste göras på torsdagen och det stänger klockan 17:00!!! Snabbt iväg och ställer mig i den långa kön med 10 min till godo. Registrering: Check! Race briefing och pastabuffé fick runda av kvällen.

Registrerad och klar i sista sekund

Bike check in

Från och med nu kändes det som att jag hade mer koll på läget. Checkade in cykeln i god tid på fredagen samt att min blå och röda påse nu hängde på krok 1297 i växlingsområdet. Resten av dagen gick åt till att traska runt i Kalmar, käka lunch, kolla start- och målområde. På eftermiddagen blev det återigen vila på hotellrummet innan vi åt varsin världsklass pizza på Pizzeria Milano. Nu gällde det bara att vila inför morgondagens race.

Cykel och påsar incheckade
Världsklass pizza på Pizzeria Milano

Race day

Klockan ringde 04:30, klä på sig, äta frukost och packa in familjen i bilen, och 05:30 rullade vi de dryga 3 kilometrarna från hotellet in till växlingsområdet. Fixade det sista med påsarna och att däcken hade 8,5 bar. Vi traskade bort mot simstarten och vädret såg ut att bli riktigt fint, inte så blåsigt på morgonen. Jag började kränga på mig min nya våtdräkt och funderade på i vilket led jag skulle ställa mig. 1 h blir för snabbt men jag vill samtidigt simma lite fortare än 1 h 10 min som var nästa grupp. Jag ställer mig långt bak i 1 h, runt 1.08 tänker jag. Jag drar på mig sista delen av våtdräckten, som spricker och lämnar en reva vid höger skinka. Pulsen går upp och jag tänker för en millisekund att jag ska hinna laga den. Lovisa har rätt fokus och säger “det spelar ingen roll, det gör ingen skillnad, tänk inte på det nu”. Jag får ändå på mig dräkten bra även om jag nu har två revor, inget att göra åt nu. Lovisa säger lycka till och skyndar bort med barnvagn i högsta hugg för att hinna se proffsen starta.

Redo för start

Simning – 3860 m

Kanonen smäller av, vilket betyder att proffsen startat. Inte långt kvar nu. Leden rör sig framåt och rätt som det är går jag ner för rampen, kastar mig i vattnet och min första Ironman är igång. Jag kommer iväg bra, simmar stort och avslappnat, och andas 3-takt. Jag hittar inga fötter, men jag kommer in i ett bra flyt så jag kör på. Det känns som jag ställt mig på rätt ställe, endast några lite långsammare simmare, men annars bra flyt. Första 500 m går fort och jag kollar snabbt ner på klockan och ser att känslan stämmer. Jag har fortsatt svårt att hitta bra fötter men kör på och hoppas att det kommer. Vid 2000 m är det någon som tar några brsötsimssparkar och träffar mina glasögon. De sitter kvar men det har kommit in lite vatten så jag får justera två gånger mellan några armtag och sedan försöka hitta rytmen igen.

Fin simning som avslutas nära publiken

Upp mot 2500 m hittar jag ett par bra fötter som jag kan hålla ungefär 500 m, bra simning nu. Jag känner att jag kan gå på hårdare men påminner mig om att det går fortare än planen och att det är en lång dag kvar, fortsätt med bra simning nu. Om simningen varit relativt lugn så länge, ändrade den karaktär något de sista 300 metrarna. Alla ville trycka på det sista de hade innan växling och det blev oroligt i vattnet och stressad simning på många. Jag höll mig till planen och simmade stort och avslappnat. Lite kö upp ur vattnet men ingen idé att stressa. Springer mot första växlingen och pausar klockan. Det tar några sekunder innan kommer på mig själv. Du ska inte pausa klockan, det är den andra knappen som byter från simning till växling, rättar till. Upp ur vattnet på 1:07:46 och riktigt nöjd med starten. Ingen stress i T1 och ut på cykeln efter 03:00.

Cykling – 180 km

Jag hade sett fram emot cyklingen men visste egentligen inte vad jag gav mig in på eller hur kroppen skulle kännas. Massor med publik när jag rullade iväg och efter bara några kilometer kom jag till Ölandsbron. Hittade ett bra tempo och körde om många innan jag nått Öland. Rejält blåsigt på bron så jag försökte krypa ihop och ta så lite vind som möjligt. Snittade knappa 37 km/h till Öland och visste nu att jag skulle ha motvind i 5 mil. Känslan var fantastisk då jag passerade väldigt många redan tidigt. Nackdelen var att man inte fick någon “hjälp” med farten i motvinden eftersom alla jag passerade hade mycket lägre fart. Även om det var många domare ute såg jag inga varningar delas ut även om det bitvis var stora grupper där cyklister låg alldeles för nära varandra. Inget jag la energi på där och då, jag låg i omkörningsfil och blev rejält boostad av att passera alla.

Skön känsla på cyklingen

Precis innan högersvängen in i Mörbylånga passerade jag Helen (@myfirstironwoman) som alltid skriker nåt peppande! Ut från Mörbylånga och började tugga på i motvinden igen. Passerade Degarhamn och motvinden blev till en mer sida-mot, fortfarande jobbigt. Efter dryga 6 mil svängde vi norrut igen och vinden tystnade. Riktigt skön känsla med vind i ryggen. Hastigheten låg stabilt över 40 km/h, jag passade på att sträcka på mig, och sätta mig lite bekvämare. Jag fortsatte att passera cyklister hela tiden. Såg en en dräkt från Triathlon Väst framför mig. Jag glider upp jämsides och säger “Nej men tjena Tobbe”, “Nej men hallå” får jag tillbaka, och så var den konversationen över.

Varvning i rondellen i Kalmar innan sista 6 milen på fastlandet

Hälften kvar

Milen går fort nu och jag tar vänstersvängen som ska ta mig västerut över Alvaret mot Resmo och nästan tillbaka till Mörbylånga. Blåsigt från sidan igen, men inga problem, jag är stark. Tillbaka på Ölands västra sida och tar mig norrut mot Färjestaden och Ölandsbron. Medvind igen och hastigheten är hög. Jag börjar inse att jag har en bra tid på gång. Inne i Kalmar igen och varvar i rondellen för att ta de sista 6 milen på fastlandet. Snittet ligger på 38 km/h. Medvind i 3 mil innan vi når vändpunkten. Tillbakavägen går något annorlunda då vi får köra på mindre vägar, nästan ingen publik och motvind. Känner strax efter 15 mil att jag börjar få en dipp och har svårt att trycka på i motvinden. Jag vill inte ligga på för hårt det sista, då det snart ska springas ett maraton… Proppar i mig energi och känner att jag får tillbaka ett bra driv den sista milen då vi kommer ut på lite större vägar. Hoppar av cykeln, och stannar klockan på 4:49:16!

Hoppar av cykeln efter en stabil cykling

För mig är detta en riktig supertid på cykeln och jag börjar för första gången känna att jag kan ha chans på de där omöjliga 10 timmarna som jag satte upp som ett tufft mål för ett år sedan. Men första hade jag siktet inställt på pissoaren. Jag kissade bort 2 – 2,5 minut, men det var det lätt värt! Växlade därför på den blygsamma tiden 5:42.

Löpning – 42,2 km

Ut på löpningen kändes det bra i benen och jag såg att jag hade förbrukat 6 timmar och 5 minuter. Seg löpning längs Kalmars gator som inledde detta maraton. Löpningen gick på tre varv, de första två 15 km och det sista på 12 km. Började tänka på att jag hade ganska gott om tid på mig för att klara sub10. Om jag springer på strax under 4 h så går det, ingen idé att stressa. Första 5 km på snitt under 5 min/km. Passerar Zantelid som känner av en skada och står och stretchar mot en lyktstolpe. Strax under 51 min på milen. Men jag började bli trött, riktigt segt innan jag avslutat det första av tre varv. Försökte sätta upp delmål då klockan pep till var 5:e kilometer, men snittiderna började krypa uppåt.

Bra känsla ut på löpningen

Jag tittade ofta ner på klockan för att få några positiva indikationer, trots att jag sagt att jag inte skulle kolla på klockan så mycket. Andra milen på 55 min. Jag började tänka att en Ironman är väldigt långt och det är bra jobbat att bara gå i mål. Jag gör detta för mig själv och ingen annan. En miljon tankar flög genom huvudet, och inte många var positiva. Allt de snackade om på race briefing var “Race with a smile”. Hur fan ska jag orka le? Tror att jag försökte dra till med ett leende en gång då jag sprang förbi en fotograf, men det var allt. Om detta är min enda Ironman så kan jag ju inte komma in på några minuter över 10 timmar. Tredje milen på 57 minuter.

Fortsatt stabil löpning på andra varvet

Ett varv kvar…

Ett varv kvar och noll energi kvar. Ger jag verkligen allt nu, eller finns det mer? Jag kan inte öka i alla fall, den saken är säker. Fortsätt springa, korta ner steglängd, snabbare steg, maxa energi på stationerna. Krampen börjar göra sig påmind. Båda ljumskarna, baksida lår, vader, framsida smalben. All publik som dukat upp för party och ställt upp stora scener gav mig lite extra boost på sista varvet. Bara milen kvar nu. En mil, det är ju jobbigt att springa i vanliga fall. Mamma och Pappa, Malin och David har rest hit från Falköping för att följa mig. Lovisa springer runt med en barnvagn för att hinna se mig. Hon har tagit ett jätteansvar sedan vi fick barn, så att jag kunnat fortsätta träna. Hon är uppe på nätterna och låter mig sova. Jag kan inte ge upp nu.

Segt sista varv, men snart i mål

Jag vet att jag kommer bli en Ironman, men jag vill mer, jag vill gå under 10 timmar. Försöker komma på hur meningen avslutas “Pain is temporary, nånting is forever”. Skit samma, jag fattar, smärtan kommer snart vara över. Jag passerar växlingsområdet och har 1 kilometer kvar. Pappa står och ropar att det går bra och att jag ska köra hela vägen in. Känslan i kroppen är allt annat än bra, jag kan inte öka, då kommer jag kollapsa. Håll i nu och försök att inte tappa för mycket. Jag vet att det kommer gå om jag bara fortsätter. Sista svängarna och sedan raksträckan. Jag ser målportalen, det kommer gå, jag kryper i mål om nånting händer. Det blir trångt och jag får nästan stanna upp. Passeras av Triathlon Västs Mattias Bylerius med 200 meter kvar. Tävlingsdjävulen kommer fram. Jag förlorar inte en spurt. Jag ger järnet, passerar Mattias och avslutar i mål i 3:40 tempo. Armarna upp och jag är för trött för att gråta. Avslutande maraton på 3:52:33.

Målgång Ironman Kalmar 2019
Bästa supporten möter upp i mål

I am an Ironman

Lägger mig ner i målområdet och spurten gör sig påmind. Kramp from hell i baksida lår. Jag får hjälp av en sjukvårdare som får räta ut benet. Efter några minuter är jag redo att ställa mig upp och krama om mina nära och kära. Hade det inte varit för er hade jag aldrig kunnat pressa mig själv till denna bedriften. Jag genomför min första Ironman på 9:58:16, men det viktigaste av allt: I AM AN IRONMAN!

I AM AN IRONMAN

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *