Efter en lång vinter, vår och lite känning av sommar var det äntligen dags.
Jönköping Triathlon 70.3 (också kallad HIM, en halv Ironman).
1900 m simning i Munksjön, 9 mil kuperad cykling och 4,2 mil platt löpning, 3 varv runt samma sjö vi simmade i.
2211 deltagare, 594 damer och 89 i min åldersgrupp.
En aktivitetsdag i Småland, utmanande och spännande!

Uppladdning

Uppladdningen har gått lite upp och ner. Har kört spinning en hel del under den kalla perioden, prioriterat bort simningen och slarvat lite med styrketräningen.

I mars fick jag tyvärr en känning av en nervinklämning i ena ljumsken och ett bortdomnat lår på köpet som fortfarande bråkar med mig. Jag kunde inte ens springa 2 km i mars och trodde aldrig att jag skulle kunna genomföra en halv Ironman i början på juni.

Efter lite olika läkar- och naprapatbesök fick jag till slut rekommendation att fokusera på sådant som inte gör ont, d.v.s. simning och cykling. Det visade sig ju vara en lyckad kombination då detta är mina svagaste grenar och något jag behöver fokusera på. Successivt har benet blivit bättre och det kändes nu helt överkomligt att delta.

På väg

Förra året genomförde jag min första HIM och tyckte att det var väldigt mycket prylar som skulle med. Nu har jag lärt mig vad jag behöver och vad som kan lämnas hemma.

Denna gång åkte tempopinnarna på och ringklockan av. Jag insåg att det räcker med två vattenflaskor och att det bara var jag som hade cykelhandskar (försök sätta på er handskar när händerna är blöta efter simningen).

In med prylarna i bilen och iväg till Martina för omlastning.

Montering av cyklar på taket och omlastning av bagage och iväg. Redo för en långhelg i Småland.

Dan före dan, före dopparedan

Väl på plats i Jönköping checkade vi in på hotellet och gjorde oss hemmastadda. Vi slöt upp med Martina svägerska Maria och minglade lite runt området innan den obligatoriska briefingen.

En titt på målbågen, hämtning av nummerlapp, en promenad längs löpsträckan mellan sim och T1 (540 m på röda mattan, i våtdräkt och barfota, yihaa).

Briefingen gick fort och vi fick reda på att vi inte fick värma upp i vattnet innan start p.g.a. kylan i vattnet och på land (jag som hatar kyla). Vädret har verkligen varit upp och ner, och det säg dessvärre inte så bra ut. Stor risk för regn hela dagen OCH kallt. Det var en underbar kille som stod för snacket och flera gånger återkom han till ”Race with a smile” och påminde oss om att komma ihåg att vinka till publiken vid målgång (och undvika att stoppa klockan precis på målgången, det blir så tråkig bild då).

Resten av kvällen bestod mest av uppladdning med bilkörning (check av de 3 första mil stigningen på cyklingen(, matintag, packning av prylar och öl i hotellbaren (alkoholfri).

Dan innan dopparedan

Just denna dag är det mycket som skall fixas. Packning av alla prylar i rätt påsar, insimning av banan, lunch, incheckning av cyklar, middag, njuta och komma ihåg att andas.

Upp med tuppen och hotellfrukost, dagens bästa måltid enligt mig. Frottera i frukt, yoghurt, grönsaker, te, juicer och croissants med nutella. Guds gåva till folket.

Power women hade anordnat en gemensam simning på förmiddagen som vi hängde med på. Lite genomgång, peppning och coachning. Bästa tipset var att springa ifrån rampen och börja simma direkt för att efterlikna starten på tävlingen.

Sagt och gjort, Martina, Hanna och Maria med mig gick vi i vattnet och simmade iväg. Lite kallt, men inte brain freeze varning. Kändes lugnt och fint första 200 m, men sedan fick jag lite panikkänsla. Mörkt, lite kallt, inga funktionärer, ingen simboj…men som tur var hade jag mina vänner runt omkring mig som jag kunde känna mig lugn med – så det gick över.

Martina och jag efter provsimningen

Vi simmade halva banan och det var väldigt bra att ha gjort denna simning innan start. Okänt vatten känns alltid lite obekvämt och otäckt. Som att köra någon annans bil eller cykel för första gången. Vingligt och ostabilt.

Tillbaka till hotellet och packa det sista. Röd påse, blå påse och vit påse. Herregud, så mycket påsar det blir. Fixa cykeln, pumpa däcken och sista körningen i hotellkorridoren.

Lagom för lämning av påsar och cykel öppnade sig hela himlen… regn, regn, regn. Jag hade som tur var min Dryrobe med mig, men det hade inte de andra. De var blöta ända in till kroppen. Jag lyckades charma till mig extra påsar till mina påsar för att försöka hålla kläderna torra till morgondagen.

Överraskning

Precis när vi skulle gå iväg från hotellet till incheckningen såg jag en kille i korridoren som var väldigt lik min store kille… och en som var väldigt lik min lille kille. Men det var ju mina killar, var gör ni här? Tog en liten stund innan polletten trillade ner.

Min man och mina barn hade bestämt sig för att komma och titta på mig och hade också lyckats komma över ett rum på samma hotell. Så himla roligt. Började nästan gråta av lycka över att ha dem nära mig och ha dem hejande på mig under loppet. Betyder så mycket med support även om det är korta perioder som jag ser dem.

Dopparedan

Simma, cykla och springa. Hur svårt kan det vara? Nja, det är bara en fråga om hur lång tid det tar.

Grått, kallt och lite vind. Alltid något. Inget regn och ingen kuling. Toppen!

Frukost i tystnad, toabesök, sista plocket med prylarna, vatten, sportdryck och gel. På med vårdräkten och iväg. Andas.

Kolla cykeln, tejpa fast gel. Sätt fast vattnet och fixa påsarna. Knyta upp och ta bort innerpåsarna. Det vill jag helst inte fippla med senare, allt är torrt, bra. Kollar en sista gång nummer och plats på krokarna, skall försöka hitta rätt vid transiton. Sist sprang jag fel efter simningen då hängde påsarna på olika ställen. Här hängde det på samma plats, skönt.

En timma till start. Regn… igen, nej. Toanödig igen, lyckas smyga in på ett hotell tvärs över starten och det är bara att glida in på toa. Vi hänger kvar i lobbyn ända till det är dags för eliten att starta.

Simning

Glider in i startfältet, har Martina bredvid mig. Siktar på 34 min-gruppen och vi matas framåt. Sakta, sakta rör sig den stora pingvinflocken. 4 och 4 släpps i åt gången med några sekunders mellanrum. Martina går i lite före mig och det känns skönt att veta att hon är i närheten.

Jag i röd mössa och Martina i den fina guldiga mössan. Den har hon fått för att hon är så grym – en riktig Ironman (Fe-male)

Jag går, fokuserar och simmar iväg. Det känns bra, känner mig lugn och simmar på. Jag har dubbla simmössor och en heat seeker eftersom det är bara 16,5 grader i sjön. Simningen går bra och det är gott om plats i början.

Det blir lite trångt runt bojarna och jag märker att jag blir lite störd och tappar min känsla och hetsar upp mig lite. Får fokusera för att hålla mig lugn, tittar efter funktionärer och slappnar av. Tänker på alla tips ifrån Anna-Karin Lundin, aka @simcoachen. Slappna av i handleden, sträck armen, fånga vattnet, se upp för dinosauriearmen, andas ut ordentligt, spänn magen och bredda armarna, tänk räls Maria.

Nu ser jag rampen upp och tar i lite extra för att bli klar snabbare.

Kommer upp och hör all publik och speakern som nämner mitt namn, titta på klockan, ca 36 min. Hade tänkt 34 min och är lite missnöjd.

Visar sig sedan att jag var 10:de i min åldersgrupp på simningen och klockan har stannat på 2061 m, så jag är nöjd.

T1

Tar av mig glasögonen, mössorna och öronpropparna. Stoppar propparna i munnen, kanske inte så smart. Sätter dem nästan i halsen en stund senare. Hjälp! Men lyckas hosta upp dem som tur är. Ålar av mig dräkten till midjan och springer, eller stapplar, med iskalla fötter 540 m på röda mattan till växlingsområdet.

Hittar min påse, kränger av mig dräkten. Det är svårt när man har hunnit bli lite torr och varm. Solen kommer fram och det känns som det kommer bli en varmare dag. Inte 12 grader som när vi startade simningen.

Överväger att bara ta en cykeltröja över tridräkten, kommer det att bli för kallt? Ser en tjej som strular med armvärmare (svårt att ta på när man är blöt) och bestämmer mig snabbt. På med strumpor, skor, hjälm och glasögon. Häver en gel och trycker ner allt annat tillbaka ner i påsen.

Trippar bort till cykeln… vart är cykeln? Hittar den inte! Snurrar fram och tillbaka i en evighet (känns det som). Känner mig som en idiot, vart är cykeln? Har någon tagit den… faaan! Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Hittar den tillslut och fräser till mig själv. Kanske en av de sämsta växlingarna ever!

Cykling

Framme vid cykellinjen och jag hoppar upp och klickar i, iväg. Heja mamma, heja mamma hör jag. Mina barn har hittat mig och jag passar på att heja glatt.

Det är vått på vägen och jag tar det lite försiktigt, fryser. Åh nej, har jag tagit på mig för lite ändå? Inte mycket att göra nu, cyklar på och tänker att jag snart blir varm.

Efter 200 m ligger en kille på vägen, han har gått vält i en 90 graderssväng. Inser igen hur lätt det är att ramla och saktar ner. Lätt att bli ivrig på cykeln. Det klibbar på ena handen och det visar sig att jag blöder från ett sår på fingret. Typiskt. Ignorerar det ett tag, vill inte stanna nu.

Kommer snart till stigningen och jag växlar ner, förbereder mig på kamp. Jag tuggar på, det känns bra. Värmen stiger i kroppen och jag är full med energi. Inga problem, det känns fint. Njuter, det är vackert och alla är glada.

Fingret fortsätter blöda och jag behöver ett plåster. Stannar och får hjälp av en funktionär. Det tar tid för honom att hitta plåster. Tiden tickar och jag fräser igen. Stackars funktionären, han vill ju bara vara snäll. Förlåt. Hoppas du läser detta, ni är bäst.

Hoppar upp på cykeln och lyckas trycka till sadeln så den vinklas ner flera grader… nej! Får stanna igen och justera upp den. Tick, tack, tiden går och flera cyklar förbi. Visar sig senare att jag tappade runt 5 min på dumma fingret och struliga sadeln. Stressmoment.

Glömmer snart missödet och cyklingen är verkligen jättefin, vackra miljöer och fina väger. Det är kurviga vägar som går lite upp och ner hela tiden. Det blåser en del, men det är OK.

Värmen stiger och jag njuter verkligen. Känner mig stark och cyklar om folk. Förra året blev jag bara omcyklad. För mig en stor seger. Sista 3 milen går i medvind och neråt, det går fort. Jag älskar fart.

Kommer in på 3:04. Jag hade satt 3:20 som mål eftersom jag visste att det var en backig bana, så jag är nöjd. Kommer på att jag har druckit alldeles för dåligt, detta kommer kanske att straffa mig senare. Inte bra, inte bra.

T2

Passar på att unna mig ett toabesök. Hittar sen min påse snabbt, tar upp gel, löparskor och torra strumpor. Stoppar ner hjälm, glasögon, cykeltröja och cykelskor i påsen. Rationaliserar bort strumpbytet och knyter snabbt skorna och hänger upp påsen igen.

Löpning

Första stegen känns alltid lite stumma. Benen är fulla med mjölksyra efter cyklingen, men det brukar släppa efter 1-2 km. Jag trummar på och får sänka tempot lite. Lätt att bli fartblind. Jag skall hålla i 21 km inte bara en.

Plötsligt hör jag min hejarklack igen och jag sträcker på mig lite, vinkar och ler. Race with a smile. För höra att jag var 10:e dam på simningen i min åldersgrupp. Blir förvånad, så snabb kände jag mig inte, men roligt såklart.

Ett varv, två varv och äntligen in på sista tredje varvet. Nu är det tungt. Solen skiner och det är varmt. Jag stannar vid varje kontroll, häller en mugg vatten över mig och en i mig. Tänker att under 2 timmar skall jag. Kämpar och försöker trycka på. Banan är platt, men det hjälper inte. Varje mm höjdskillnad känns som Mount Everest och jag funderar vad jag håller på med. Tanken är min värsta fiende just nu.

Försöker tänka på upploppet och känslan vid målgång. Försöker känna mig lätt och sträcker på mig. Kommer in mot publikområdet och det är knappt 1 km kvar. Känner lite styrka igen och ökar lite. Ser min familj igen och vinkar, nu är det nära.

Hör speakern, viker in mot målrakan. Inser att jag kommer under 2 h på löpningen. Sträcker armarna i luften och ler…stort.

Får en medalj runt halsen, så oerhört nöjd! Måste erkänna att det blev en liten tår efter målgång. En blandning av att det är över och att vara stolt över mig själv. Ja, det är en rejäl ego-boost som jag önskar alla att få uppleva.

Post race

Tiden blev 5:52:58. Mitt mål var att komma in under 6 h och att slå detta med 7 min inklusive lite omplåstring av ett finger, justering av en sadel och en ”borttappad cykel” är jag nöjd med min prestation.

Jag njuter ett tag i målområdet och träffar på lite vänner som också har tagit sig runt. Vi njuter av våra prestationer och fyller på våra depåer så gott vi kan.

Hanna och jag efter målgång

Tyvärr börjar jag dippa och börjar bli dålig i magen och känner mig kass. Missar Martina och Marias målgång och ligger på gräsmattan och tycker lite synd om mig själv. Borde druckit mer och tagit mer energi. Måste lära mig. Suck.

Blir upplockad av mina vänner och vi åker och hämtar våra saker, det är trögt och jag är långsam. Vill bara lägga mig ner.

Martina får in mina saker och mig i bilen. Jag häver en mugg te och vi åker hem mot Götet. Jag river upp chipspåsen och börjar trycka i mig så gott det går. Vips så är jag på banan igen, fantastiskt!

Te och chips, det bästa som finns. Nu är jag mig själv igen och livet känns fint. Vi sitter redan och smider planer för nästa år. Underbart! Älskar knasiga vänner.

Dan efter dopparendan

Sådär dagen efter sitter känslan kvar och jag skulle gärna ha medaljen på jobbet, men det kanske får bli en annan gång.

Min sluts

  • Simma alltid lite av banan innan.
  • Drick ordentligt under cyklingen.
  • Tryck i dig mer gel än du hade tänkt.
  • Ät mer chips och drick mer te.
  • Omge dig med knasiga vänner.
  • Försök få några personer som publik.
  • Sätt upp roliga mål för nästa år.
  • Tillåt dig att gråta en skvätt.
  • Var nöjd med din prestation, den är din och ingen annans.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *