Jag har skrivit om det tidigare, men det känns som att man har befunnit sig i något slags mellanläge efter IRONMAN Kalmar i augusti och till nu. Man kan se det på antalet tränade timmar varje månad som sjönk markant under hela hösten. I januari bestämde jag mig för att det var dags att komma igång. Få lite kontinuitet i träningen. Träna tidiga mornar eller sena kvällar. Tanken på att Vasaloppet börjar närma sig och att snön fortsatt lyser med sin frånvaro gjorde att vi hade bestämt oss för en weekend i Branäs. För visst hade det varit trevligt att i alla fall ha sett snö innan startskottet går.

Branäs

Jag hade enbart siktet inställt på att åka längdskidor medan Lovisa ville åka lite utför också. När vi kom fram till Branäs såg jag redan på långt håll att spåren såg riktigt isiga ut till följd av mildväder i några dagar. Backen såg fin ut så Lovisa stannade kvar för att åka slalom och jag drog mig vidare mot Långberget. 30 min från Branäs, 630 meter över havet och en av de snösäkraste platserna i Mellansverige. I spårappen ryktades det om 2, 5, 7, 10 km + 4,5 km, och det visade sig stämma. Rena himmelriket om man jämför med Skidstadion i Borås som har 600 m. Här ska det åkas!

Äntligen snö!

Det här med valla

Så var det ju det här med valla. Isiga spår vilket talade för klister, men ändå några minusgrader, vilket gjorde att jag testade lite burkvalla första dagen. Givetvis hade jag bakhalt så det blev till att staka sig runt. Fantastiskt fina spår som bitvis var utmanande både uppför och utför. Första dagen mjukstartade jag med 20 km.

Fina spår på Långberget

Dag 2 hade jag fortfarande inte lärt mig och satsade på en riktigt kladdig burkvalla, med samma resultat som dag 1, bakhalt. Men denna dag hade vi enormt fint väder med mycket sol, så det var trevligt ändå. Halvvägs bjöds det på fika i solskenet med hela familjen samlad. Jag hade märkt på sista varvet att det var något fel på min högra stav, den ville inte riktigt fästa i snön/isen. Det visade sig att spetsen gått av från trugan på högra staven. I butiken hade de inte några stavar från swix, men som tur var hade min pappa med sig ett par extra stavar, som gick helt okej att åka med. Lite åt det mjuka hållet, men bättre än inget.

Stavbyte

Efter fikat blev det ytterligare 15km innan det var dags för lunch i form av grillad korv. Vi väntade länge in min mamma som råkat ta fel väg och kommit in på milspåret med några riktigt tuffa utförsbackar. Men det visade sig att det gått bra och hon hade fått öva på utförsbackar.

Fika i solen med familjen
Korvgrillning

Sista dagen

Till sista dagen hade jag lärt mig, nu skulle vi gå på klister, men jag hade ju ingen värmepistol. Resultatet blev att jag fick lägga upp skidorna mellan två stolar i köket och värma in klistret med mammas hårfön, gick alldeles utmärkt 😊 Det var nu lördag och den sista dagen vi kunde åka skidor, det gällde alltså att kräma ut det sista, för vem vet när man får se snö igen.

Underbart väder med fina spår
Passar på att åka så mycket som möjligt

Två varv på det fantastiska milspåret innan vi tog lunch på Långbergets Sporthotell, där det bjöds på viltfärsbiffar. Med nya krafter och fortfarande klister under skidorna drog jag som hastigast av ytterligare två varv på milspåret, vilket resulterade i dryga 40 km in på längdkontot denna dag, och kroppen, ja den var mör. Totalt fick jag ihop ca 87 km på tre dagar, alltså nästan ett Vasalopp.

Fusion S1 run jacket – Lika bra till skidåkning som löpning

Vasaloppet 2020

Uppladdningen var inte optimal, min vapendragare och den jag åkt Vasaloppet med de senaste 4 åren, skadade axeln och fick ställa in. Han var inte heller sugen på att följa med upp nu när han inte skulle köra. Detta skapade vissa problem då hela upplägget byggde på att vi bodde i Älvdalen och att någon (flickvän) körde oss till starten och hämtade oss i Mora efter målgång. Jag tvingades tänka om veckan innan loppet. Stugan bokades av, Lovisa bestämde sig för att stanna hemma med Otto, och jag hittade ett gäng gubbar varav en jag känner kommer från Falköping och skulle agera serviceteam. För att göra en lång historia kort, åkte vi på lördag morgon för att möte upp resten av gänget i Lidköping. Härifrån bar det vidare mot Sälen. I all stress på morgonen fick jag med mig enda bilnyckeln, så Lovisa stod utan bil, och lägenhetsnyckeln som min pappa skulle låna när vi var borta. Efter lite trafiksamordning mötte vi upp Lovisas pappa mellan Filipstad och Kristinehamn, han var på väg söderut efter att ha kört Stafettvasan. Han tog med nycklarna hem så det löste sig riktigt fint!

Allt fastspänt

Väl framme vid vårt hus i Torgås (15 min från starten) slängde vi ur våra grejer och drog oss mot startområdet. Jag lämnade in mina skidor för vallning hos ”VasaSvahn” och det var dags att hämta ut startpaketet. Vi kom givetvis samtidigt som alla bussar så det var kö för att bara komma in i tältet där kön vanligtvis börjar. Jag hade kört till mig startled 4 och skulle således få ett startnummer på 4000. Men dessa var slut så det blev ett högt nummer på 11770. Bra tänkte jag, då tror folk att jag kört upp mig från sista ledet.

Känner på spåren dagen innan

Efter mycket åkande fram och tillbaka, hämta människor, hitta restaurang, lämna människor och hämta skidor, så var vi äntligen tillbaka i huset för att slappna av. Allting var redo för morgonen därpå och larmet sattes på 04.15.

Klockan är ställd

Uppstigning

Så ringde klockan, 04.15. Stapplade upp, fick på mig alla kläder, gjorde iordning min frukost för senare och tog en kopp kaffe. Vi hade sagt att vi skulle åka senast 05.00 för att vara där i hygglig tid. Efter lite köande så kom vi fram till parkeringen ca 05.30. Tidigare år har vi varit på plats en timma tidigare och det märktes, vi fick parkera långt ifrån. Jag gick direkt för att ställa mig i kön för att lägga in skidorna, den långa kön… Jag fick plats ute på vänsterkanten med ca 8 skidpar framför mig, inte helt dålig plats med tanke på att jag var på plats sent. Tillbaka till bilen för att få i mig lite frukost och vila en stund innan start. Nu började det närma sig.

Ymnigt snöfall var det sagt

Ut och ta den traditionsenliga bilden på parkeringen, lämna in väskan i lastbilen och in i startled 4, snart klart för start. Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag inför Kalmar skrev att jag kände mig riktigt förberedd och kände att jag gjort allt för att förbereda mig. Nu var känslan en annan, jag visste att detta skulle bli enormt tufft.

Redo för start!

Starten går

Starten går och vi kommer iväg ganska fort. 1 – 2 km fram till första backen och det går fort, alla stakar som galningar. Jag känner redan här att jag inte har bäst glid idag. Totalstopp in i backen och min vänsterflank går långsammast. Ett evigt trampande på skidor och stavar upp för första backen, men jag har vant mig, ingen idé att gripas av panik. Men just i år känns det som att jag hela tiden har fel spår, det spår som går långsammast. Ofta hamnar vårt led efter någon som bara stakar och har det väldigt trögt i början. Men jag tänker hela tiden för mig själv att loppet är långt och det gäller att ha krafter hela tiden.

Det snöar mycket, det finns inga spår och det blir två led, så det är bara att rätta in sig, precis som förra året. Det är för jobbigt att köra om utanför spåret. Det går på bra till Smågan och jag tänker att jag ska hålla igen lite till Mångsbodarna för att spara krafter. Staka, staka, staka… Staka, staka, staka. Framme i Mångsbodarna och ser vårt serviceteam som ger mig lite sportdryck och uppmuntrande ord.

Depåstopp i Mångsbodarna

Nästa station är Risberg och innan dess är det mycket uppför, nu kanske jag får nytta av mitt fäste. Visst har jag fäste men det är som alltid lite svårt att utnyttja. Antingen är det någon före i spåret eller så finns det inga spår. Och just idag hade jag inte riktigt krafterna. Jag försökte ändå åka avslappnat och stort när det gavs möjlighet. Med 51 km kvar känner jag att magen drar ihop sig och krampar, riktigt läskig känsla, men jag vet att det bara är att slappna av, men det är långt kvar. Nästa Evertsberg, halva loppet gjort och efter det blir det mycket utför.

Evertsberg och halvvägs

Jag är riktigt sliten när jag kommer till Evertsberg, men jag vet att det är lättare härifrån, och det är framförallt lite utför. Jag slås återigen av att jag inte har något superglid. Tappar balansen på ett ställe och faller. Det drar till i varje muskel som redan är på gränsen till kramp. Handskarna blir våta och nu känns det som att åka runt med 10 isglassar till fingrar. Försöker få upp värmen genom att röra mycket på fingrarna. Det tar lång tid att komma tillbaka.

Plötsligt åker man in i Lundbäcksbackarna, som man åkt och tänkt på hela tiden. Väljer att ta det lugnt i början för detta är en backe som aldrig vill ta slut. När man väl tror att den är slut och det börjar gå nedför så chockar den dig med att fortsätta uppför. Väl uppe är det en liten utförsbacke in till kontrollen i Oxberg. När jag stått en liten stund och fått i mig min energi säger speakern att nummer 3000 precis passerade. Jag är alltså bättre än 3000 här, vilket varit mitt placeringsmål med dagen. Trillar åter en gång efter Oxberg och motivationen sjunker, känner mig låg och hög om vartannat. Magen krampar, triceps krampar och insida lår börjar bli trötta.

Energin på väg ner

Precis innan Hökberg hugger det till i skidan, fästvallan som ligger i, och jag trillar för tredje gången idag. Nytt rekord i Vasaloppet. Tar all energi jag kan hitta och min sista Maurten-gel. Härifrån är det bara 19 km till mål och det är inte mycket backar. Om mamma klarade denna sträcka på stafettvasan året innan så ska jag väl klara det nu. Bit ihop! Kämpar på och försöker hålla farten uppe, tänker att jag är topp 3000 och vill inte släppa förbi för många.

Sista rycket

Sista kontrollen i Eldris, 9 km från mål, härifrån brukar jag vara stark. Mycket flackt stakande. Hittar två andra åkare som har bra tempo, jag bestämmer mig för att haka på, jag får bita i, men jag vet att det är värt det. Med 3 km kvar orkar jag inte längre hänga på och jag är riktigt riktigt trött. Håller på att trilla varje gång jag byter spår. 2 km kvar, tunnelseende, jag får ta av mig glasögonen för att se konturerna bättre i snön. Stakar och stakar och jag inser att det inte är vackert, men jag ska i mål. Hamnar bakom en bromskloss i backen vid Aukland-Bron, men smiter förbi för att ta rygg på en Boråsare in på upploppet. Inga spår på upploppet heller. Jag är nu loket på ett tåg in på upploppet och jag släpper inte förbi någon. Genom målportalen och andas ut, det gick i år igen. Blygsam tid på 7 h 18 min, men min bästa placering hittills på plats 2866.

Målgång 2020
Funderar på när anmälan till nästa år öppnar
En kropp som värker och snart ska få sig en dusch

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *