Nytt år och nya möjligheter. Jag tänker tillbaka på året som varit, men även framåt och på vad nästa år kan erbjuda. Jag tänkte därför dela några av mina bästa minnen från 2018, eftersom det har varit ett bra år på så många sätt. Vidare måste jag också skriva lite kort om mina tankar inför det kommande året då det kommer bjuda på många godsaker.

Vansbro Triathlon

Vansbro Triathlon skulle gå av stapeln veckan efter midsommar och skulle bli min andra Triathlon och tillika andra Medeldistans. Precis efter midsommar drog jag på mig feber och förkylning. Jag var tvungen att ligga hemma och snora istället för att vara ute och förbereda mig.

Min första Triathlon året innan slutade på 5h 27min, efter en kämpig löpning runt Munksjön, det var Ironman 70.3 Jönköping. Nu var målet klart, jag skulle göra under 5 timmar. Denna gången skulle jag ha tempocykel och veta lite mer vad som väntade.

Jag och support Jakob åkte mot Dalarna dagen innan för att bo hos några bekanta. Väl framme visste jag fortfarande inte riktigt hur kroppen mådde och hostan ville inte ge med sig. Men jag var ju tvungen att testa materialet. Full mundering på cykeln och jag hade bestämt mig för att cykla 5km och sedan vända tillbaka, det borde räcka. Det blåste så fruktansvärt mycket att jag nästan aldrig vågade ligga i tempoställning. Hur ska detta gå? Ska det kännas såhär i 90km imorgon?

Överlevde cykeln och beslutade mig för att ta en kort löptur. 2km får räcka. Det kändes helt OK efter omständigheterna och nu fanns det inte mer jag kunde göra. Förutom att börja preppa cykeln med pump, slang och diverse.

Väl på plats i Vansbro möts vi av en trevlig upplevelse. Det känns som en liten och trevlig tävling, långt ifrån en stor Ironman och långt ifrån lika hetsigt som någon av delarna i klassikern. Vi kan parkera nära och inga köer till något. Trots detta så känns allt väldigt professionellt och det är ordning och reda. Vädret kan man absolut inte klaga på, sol, varmt och lite vind.

Över mattan och ner i vattnet. Jag har inte simmat på länge men vi går på rutin. Oroligt vatten i början och jag sugs med i virveln runt första bojen efter 200m. Försöker hitta skön rytm och bra teknik i simningen. Hittar inga bra fötter första halvan, innan vi viker runt bojen till sista 800m. Upp på klassiska målgången för Vansbrosimningen, klockan säger 32:11, och en stabil start.

Ut på cyklingen och den knicksiga starten över den trånga gångbron med omkörningsförbud. Äntligen ute på vägen, ner i tempoställning och trampa på. Det är två varv på en platt 45km-bana som gäller, inte alls många höjdmeter. Första varvet känns super, nu gäller det att hålla i likadant ett varv till.

När vi går in på de sista 20km börjar folk bli lite slitna och jag passerar flera stycken. Samtidigt slår det mig att jag inte får gå på för hårt nu, det ska springas också. Försöker köra sista delen på en lättare växel för att trampa ur benen en aning. Plötsligt dags att hoppa av cykeln, 90km och 2h 30min senare. Precis som drömscenariot innan. Springer med cykeln mot min plats och benen känns otroligt sega, skönt att avsluta med 21km löpning…

Ut på löpet och skriker till Jakob ”Fyfan va lätt det är!”, samtidigt som jag gråter lite inombords, och tänker att detta kommer bli kämpigt. Otroligt tuff första kilometer men sen börjar jag komma in i löpningen, inte för fort nu, målet är under 5h. Om jag håller 5min/km så går det med lite marginal. Första milen passerar och snittet 4:55, det kommer gå detta! Håll i nu! Kämpiga sista kilometer men tänker på ett meddelande från en kompis innan Vätternrundan ”Ignorera och le”. Härlig känsla att vika in på målrakan när speakern ropar ”Han kommer mot mål med bestämda steg, och det är långa steg!”. Slutresultat 4h 52min och riktigt nöjd med insatsen!

Stora Stöten Swimrun

Efter skador och sjukdom på Lovisa, skulle Stora Stöten Swimrun bli den enda tävlingen vi gjorde tillsammans detta året. Jag hade länge laddat för denna tävlingen och det kändes som att den kunde passa oss bra. Även om vi hade olika mål med tävlingen så var vi ett lag, och det var så vi skulle genomföra tävlingen, som ett lag.

20km löpning och 3km simning var det som stod på menyn för dagen. Starten skulle visa sig tuff. Det ryktades om 100 höjdmeter första kilometern… Vi visste att jag var i bra form, men inte hur Lovisa skulle reagera på 20km löpning utan någon egentlig träning. Alla lag gick tillsammans ned i Stora stöten, som är det stora hål som bildades när Falu koppargruva rasade samman år 1687.

Starten gick, och vi hade bestämt oss för att försöka jogga första biten, även om det var väldigt brant. Vi är första Mix-lag upp ur gruvan och det tycker jag är perfekt, då kan jag hålla koll på exakt hur många som springer om oss och vad vi ligger på för placering. Efter en kilometer går det fortfarande uppför och Lovisa börjar känna av den tuffa starten, vi drar ner på tempot en aning. Ett lag springer om oss, ett annat lag, och ett tredje. Till slut tappar jag räkningen och vi har inte ens kommit till första simningen än.

Första simningen går långsamt och efter den vet vi att den längsta löpningen väntar. Det går fortsatt lugnt och vi är inte längre med i matchen. Nu håller vi bara så bra fart vi kan resten och försöker njuta. Vi går i backarna och börjar närma oss andra simningen. De andra lagen fortsätter att passera och jag är övertygad om att vi är sist. Det spelar inte så stor roll längre.

Andra simningen och Lovisa simmar på bra. Upp mellan simning 2 och 3, bara 400m mellan. Lovisas pappa cyklar förbi på grusvägen och ropar att vi ligger topp 5. Jag vet att det inte stämmer, om inte några lag drunknat på simning 2. Närmar oss sjön Djuptjärn som inte bara är simning 3 utan även den sjö där Lovisa spenderat mycket tid som liten med familjen. Här står släktingar och vänner för att heja. Nu gasar vi. Lovisa lägger sig bakom med lina och vi kör järnet igenom de ca 450m simning. Nu känns det som att vi har passerat något lag och vi jagar vidare. Precis, nu handlar det inte om att överleva, nu ger vi järnet. Passerar några lag på nästa simning, men det är svårt att veta eftersom det kan vara herr eller damlag.

Vi drar ungefär 50/50 på simningarna och jag ligger först på löpningarna. En lång löpning väntar ner mot Falun innan den längsta simningen. Jag springer på så hårt jag kan och plötsligt säger Lovisa ”Kan jag ligga först ett tag”, och springer om. Nu blir det jag som får bita i när Lovisa på allvar kommit in i loppet, längsta simningen väntar. Lovisa vill ligga först på simningen, men får vatten i glasögonen efter ett litet tag. Då lägger jag mig först och trycker på allt jag har. Vi passerar flera lag och jag är övertygad om att några är Mix-lag. Detta är nog den bästa känslan jag någonsin haft på en simning, det kändes som att jag kunde simma hur fort som helst och aldrig blev trött. Löpningen efteråt kändes inte lika bra. Kramp i höger ljumske och det blir lite hoppande och joggande ett tag.

Sista simningen går i Faluån med bara 50m löpning in i mål. Precis då vi går i vattnet ropar Lovisas pappa att vi ligger tvåa. Jag ser ett lag lite för långt fram, men vi kör vad vi orkar. Vi kommer inte riktigt ikapp och när vi kommer upp ur vattnet går laget i mål. Vi springer i mål och är väldigt nöjda med insatsen. Speakern ropar ”Och där har vi första Mix-lag i mål, Team Malmsten!”.

Det visade sig att det var ett Herr eller Damlag som gick i mål precis framför oss och vi hade i vårt enda lopp tillsammans, tagit vår första seger!

2019

Programmet för 2019 har jag inte helt bestämt än, men det finns en utmaning som redan nu sticker ut, Ironman Kalmar i augusti. Jag har några år sneglat mot att göra en Ironman men jag har känt och känner fortfarande att jag vill göra en bra insats den gången jag bestämmer mig för att ställa upp. Mitt mål är satt, och det är tufft. Jag behöver mål att jobba mot och jag tror att jag kan nå det om jag får träna på ordentligt. Jag har bestämt mig att jag ska träna så bra jag kan, inte så mycket jag kan, definitivt inte för mycket löpning på en gång. Jag tror ändå att löpningen kommer vara nyckeln till en bra prestation i Kalmar. Men det gäller också att vara smart, stegra långsamt och inte bli stressad av bakslag.

December har visat sig som en sjukdomens månad, även starten på januari. Det är såklart inte optimalt, men inget att bli stressad över. Jag är hungrig på att träna, att träna mycket och att träna långt. Precis hemkommen från första simpasset sedan i november, det var väldigt segt. Men bara efter 500m kände jag ändå att det finns kvar där någonstans, eller så beror det på att jag tog på fenor sista biten. Skönt att äntligen simma igen, nu gäller det bara att komma ut i skogen på lite långa traillöpningar så ska vi nog få ordning på löpningen också.

God fortsättning och Gott Nytt År!