Det har jag undrat många gånger de senaste åren. Senast för någon helg sedan när jag sprang runt en liten sjö, cirka 1.9 km i sex timmar. Varv, efter varv, efter varv. Är det här roligt? Ska jag behöva ha ett mantra som låter: DET ÄR ROLIGT! DET ÄR ROLIGT konstant inne i huvudet!? Eller borde det inte kännas roligt!?

Precis innan slutskottet ljuder var tanken: aldrig mera! Men med medaljen i ena handen och en varm hamburgare i den andra, är känslan helt annan. Så trött men så nöjd. På vägen hem med ömmande ben utsträckta på instrumentbrädan råkar jag i Facebook flödet få syn på en Backyard ultra tävling … det här ser ju kul ut…!?

Men skulle gissa att jag inte är ensam om att uppleva detta ”Doris-fenomen”. Men jag har inte alltid varit sådan här. Det hela började julen 2015 när jag sittandes i soffan, med helt tappad träningsmotivation, frågar mannen om jag ska anmäla mig till någon tävling för att få lite ny motivation. Till dess hade jag mest styrketränat sporadiskt, tränat olika pass på gymmet (oftast efter nyår och innan sommaren) samt sprungit en del. Jag har alltid tänkt att jag inte är gjord för att vara snabb utan är mer byggd som en i snigelfamiljen.

När mannen säger: ”Men anmäl dig till ett triathlon då!” Vad!? Men jag kan ju inte simma? Och jag äger ju inte ens en cykel? Men sagt och gjort, med tillgång till nätet så var jag efter någon minut anmäld till mitt första triathlonlopp. Ups… Så sommaren 2016 genomförde jag Horla triathlon. Jag simmade bröstsim och hade fullständig panik över att bli översimmad, cyklar och håller i bromsarna så hårt att det luktar bränt, men springer i mål med en euforisk känsla. Jag hatade det! Jag älskade det! Nu kör vi! Efter detta har loppen efterlöpt varandra och träningen har blivit mer strukturerad. Jag gick crawlkurs, gjorde en bikefit, hittade mig en coach och lade ner väldigt mycket tid på träningen. Och sommaren 2018 blev jag en Iron(wo)man i Kalmar.

Detta året har varit en liten antiklimax då jag har tyckt att det har varit svårt att hitta en ny utmaning för både kropp och hjärna. Vad kan vara bättre än en Ironman? Jag har genomfört en hel del löplopp, swimrunlopp samt triathlonlopp, men upptäckt att det har varit svårt att njuta av loppen längre. Nu ville jag prestera. Bli bättre än förra gången och när jag inte blev det så upplevde jag ett misslyckande. Men träningen ska ju vara rolig! Jag älskar ju egentligen att träna! Så nu var det dags att hitta ett nytt fokus!

Så när någon nämnde öppetspår vasaloppet så … klickeliklick – anmäld! Oj kan man cykla det också – anmäld! Så nu ska jag bara lära mig att åka skidor och cykla mountainbike… Men det är ju detta som jag vill, ha en ny rolig utmaning framför mig! Och stora frågan är: ska jag även klicka hem en anmälan till vasatrippeln??

Vem är annars jag då? Förutom att jag nyligen blivit hedrad av att bli ambassadör för Weswim så är jag en 41-åring som bor i Skövde med man och två barn (9 resp. 11 år). Jobbar som skolsköterska, är en pedant ut i fingerspetsarna och älskar träning i alla dess former.

Följ mig nu gärna längs vägen, stötta med alla nybörjartips ni kan ge samt ge mig ett leende när vi syns där ute! Jag kan komma att behöva det!

Ni hittar mig på instagram som @kgannerud och nu även här på Weswim!

Eder Ambassadör Kristin Gannerud

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *