Tiden går fort och det är redan mitten av mars, vad hände här? Det var ju alldeles nyss december med snö, julsånger, dopp i grytan, julpynt och kulörta julslingor i granar. Julkulor ersätts nu av påskfjädrar och färgglada ägg i påskriset och vips så är det maj månad. April bjuder på väderomslag, 20 grader ena dagen och frost dagen efter. Men värmen kommer snart och doppet i grytan ersätts förhoppningsvis med doppet i havet. Mina flöden på Facebook och Instagram börja äntligen fyllas med sommarens alla kommande tävlingar, mängder med foton på löpningar i shorts och det är härligt att få drömma sig bort. Fantastiskt! Som jag har längtat.

Längtan till värmen

Än så länge söker sig de flesta utomlands till värmen för att kunna tävla och träna (inklusive mig som rymmer, mer om det senare i inlägget). En hel hög med starka tjejer och killar har varit på Hvar i Kroatien och kört årets första Swimruntävling i ÖtillÖ serien. Jag läste att de hade simmat 3 km i 14 gradigt vatten och att det hade varit regn och liknade temperatur på land….ohhh, vädret kan vara nyckfullt även söderut! Starka triathleter har varit i Sydafrika och kört en full Ironman, en bana som detta år satte hårt prov på de tävlande. Extremt hård vind tvingade tävlingsledningen att korta ner simningen till 1,6km och det var tydligen en rejäl kamp i havet och att ta sig fram på cyklin. Stort grattis till er alla som har tävlat och presterat så bra. Hatten av, ni är alla mina förebilder och inspiratörer.

Tyvärr var olyckan framme och det skedde det två dödsfall under simningen i Ironman i Sydafrika och jag blir igen påmind om hur sårbar människan är i havet och hur viktigt det är att vara förberedd för det man gör. Jag täcker också på hur viktigt det är att alltid simma med någon man känner och använda simboj. Jag sänder en tanke till de berörda.

Tillbaka till Sverige och verkligheten så börjar som sagt mörkret och kylan släppa taget om ön där jag bor och det börjar bli ljusare på både kvällen och morgonen. Foten känns bättre, men nu har jag fått en nervinklämning i ljumsken som ger mig domningar och ilningar i ena benet. Men jag har hållit mig frisk hela vintern, ingen magsjuka, influensa eller elaka förkylningar. Denna vinter har jag haft mycket att göra på jobbet och valt att prioritera löpning och cykling. Framförallt spinning för att vara förberedd för Jönköping Triathlon i Juli. Cyklingen är där jag kan ta mycket tid, men också det som tar mycket tid att träna. Det har blivit många pass i spinningsalen och på löpbandet. Det innebär att simningen har fått så lite vid sidan av då jag inte ser att det är där jag kan vinna mest tid. Jag föredrar verkligen att simma ute och längtar efter att slänga mig ut i havet igen.

Längtan ut och bli ett med naturen

Nu längtar jag ut, jag behöver komma ut i naturen och låta kroppen bli naturligt stark. Att få känna mig som ett barn igen, springa upp och ner i bergen, hoppa över klippskrevor, trippa på rullstensåsarna och plumsa i tånghögarna. Jag behöver få använda alla mina sinnen, känna doften av rutten tång, höra måsarnas skrik och känna det salta havet skvätta i ansiktet. Det är ju det som är livet, inte trånga spinningsalar, överfulla simbassänger och löpband.

Jag vill springa på kala, såphala, varma klippor. Jag vill hoppa i det salta havet och känna tången mellan tårna. Maneter, höga vågor och havstulpaner är min barndom. Jag har lärt mig hur man går på stenar utan att skära sig och stå på näsan. Jag vet att det gör ont att möta en brännmanet, men att den stickande och brännande känslan går över. Det skrämmer mig inte, men jag har respekt såklart. Att dra handen genom kladdiga massor av öronmaneter är en vardag (de verkar dock ha försvunnit under se sista åren). Sätta tårna i hal tång eller sjögräs berör mig inte och krabbor var en del av vår lekplats. Att vara nära havet är ett måste för mig.

När jag bestämde mig för att addera frisimning i mitt liv öppnades ytterligare en ny värld eller kanske är det ett nytt kapitel i mitt liv. Jag kan nu förstå de som älskar dykning och lägger alla sina pengar på resor och diverse utrustning. Livet under ytan är så vackert. Att kunna glida genom klart, krispigt vattnet och uppleva djuren och livet där under ytan är fantastiskt. Att också få uppleva det mörka och dolda, när djupet tar över och mörkret omsluter mig, ensamheten och utsattheten. Det är då jag får jobba med mina egna tankar och demoner och utveckla mig själv som människa. Att bli hel.

Premiär

I slutet av maj kommer det att bli premiär i Swimrun för min del. Knappt 6 veckor kvar tills dess. Skall bli så roligt! Träffa all härliga människor, testa formen, äta bullar och dricka hemmagjord saft.

Gbg swimrun startar då sina träningstävlingar i Barnsjön strax utanför Göteborg. Detta är första tillfället under 2019. En gång i månaden finns det sedan möjlighet att testa formen i en 2-varvs bana som sätter mjölksyratröskeln på prov. Ett varv består av ca 2,2 km löpning och två simningar á 400 m simning. Tävlingen har funnits under ett antal år och jag minns fortfarande när jag precis hade lärt mig simma. Minns hur jag flera gånger sneglade på denna bana utan att våga vara med. Jag tyckte simningarna var långa, alla såg så snabba ut och att det var jobbigt med simning i insjö.

Tillslut fick jag med mig en kompis och vi körde tillsammans. Efter det var jag fast. Häng på du också!

Jag kan fortfarande bli lite stressad (och positivt eggad skall tilläggas) av denna bana. Det är trångt, det går fort och jag har varit med flera gånger och tidigare resultat finns sparade. Det är lätt att drivas med i det snabba tempot och viljan att prestera bättre varje tillfälle. Jag blir påmind om att jag borde tränat mer styrka för att orka i den sista branta backen varje varv och simmat mer för att orka ta de stora paddlarna för högre fart i vattnet. Men detta år skall jag påminna mig om att njuta, äta bullar, drick saft, le inför kameran och skratta med alla goa vänner.

Utmaningar

Jag genomförde En Svensk Klassiker 2016/2017 men jag blev lite trött på långa resor och flängande runt i hela Sverige. Efter har jag mest kört lopp nära där jag bor för jag vill helst inte lägga allt för mycket tid på långa resor och vara borta från familjen som ofta får dra det kortaste strået. Tur jag har en förstående familj och en man som också gillar Swimrun och simning.

Förra året var jag iväg på Helsingör Triathlon och Dalslands swimrun i Bengtfors. Blev då påmind om att uppleva tävlingar lite längre bort tillsammans med vänner är väldigt roligt, det blir ju ett extra äventyr i sig.

Jag är i år anmäld till en Swimruntävling med totalt 5 km simning i hav och 21 km löpning i terräng. Längdrekord i simning i swimrun för mig (längst innan för mig är Öloppet i Göteborgs södra skärgård och Dalslands swimrun).

Amfibiemannen. Bara namnet på tävlingen låter ju coolt, långt och spännande. Det är en tävling som utgår från ön Arholma i Stockholms skärgård . Skall bli kul att uppleva en annan typ av natur än vad jag är van vid. Jag har fått med mig min vän Hanna Kihlberg (som genomförde Ironman i Sydafrika som jag nämnde tidigare). Hon är stark som en oxe och vi kommer att kämpa som ”Team Westcoast Girls” för att hålla fanan högt för västkusten.

Jönköping Triathlon, en HIM (Half IronMan) med 2 km simning i sjö, 9 mil cykling och 21 km löpning. Det kommer bli nästa äventyr i sommar. Ytterligare en härligt tävlingshelg med en annan skön böna som lett mig in på Triathlonbanan, Martina Wester. Samma goa tjej som drog med mig i min triathlondebut på Helsingör förra året.

Öloppet i Göteborgs södra skärgård ligger också på önskelista detta år och såklart Ten Island Swimrun i Göteborgs norra skärgård som går precis utanför mitt hus.

Varje år anmäler jag mig också till Göteborgsvarvet. Jag är verkligen som en guldfisk. Efter målgång glömmer jag stressen, pressen, den söta sportdrycken, sista bron innan slottskogen, allt folk överallt och smärtan i kroppen efter 21 km på plan asfalt. I målgång säger jag alltid, ”aldrig mer!”. Men dagen efter, minns jag känslan, pulsen, glädjen och det välarrangerande varvet. Slänger mig över datorn så fort det går och anmäler mig som det vore det mest självklara i hela världen. Helt otroligt! Precis som fisken Doris i filmen Hitta Nemo.

Åstol runt. Vi har fått till en ny tradition i våran familj. För tredje året i rad åker vi till Åstol som en start på semestern. Hela familjen hänger med. Vi bor på ett supermysigt Bed and Breakfast, badar, hänger med vänner och tävlar i Sveriges saltaste Aquathlon. Totalt 2 km simning runt den karga ön och med en avslutande trevarvslöpning på 8 km. Ett öppet hav mot väst med garanterat vågor och vind. Ett väldigt roligt lopp om ni är sugna på något annat än Swimrun och Triathlon. Eller bara ta en tur och titta, ta en fika, bada och mysa.

Som ni kanske märker så försöker jag blanda löpning, swimrun och triathlon under året. Det ger mig en bra mix av träning och jag undviker att tröttna på något. Det tvingar mig att hålla igång olika muskler och undvika skador. Win-win situation.

Läger

Som ni kanske har märkt så brukar jag åka på läger då och då. Löparläger med Katarina Åström, Simläger med Triathlon väst. För mig är det ett sätt att hitta motivation, tid och boosta mig inför säsongen. Jag brukar bli full med energi och träningsglädje efter dessa läger.

Nu har jag precis varit på mitt första Simläger med Simcoachen på Fuerteventura. Vi åkte iväg hela familjen och det har varit toppen. Det fanns hur mycket som helst att göra för alla åldrar. På sju dagar har jag utvecklats enormt. Att få simma varje dag coachad av Anna-Karin Lundin och Coach Anna borde alla få göra. Att få tips från massor av erfarna simmare och totalt omge sig med simning dygnet runt är fantastiskt. Inför denna resa, måste jag erkänna, var jag lite nervös, hur skulle det gå? Det kan ju vara jobbigt för kroppen att hålla för att simma 3000 m varje dag och jag har denna vinter inte simmat så mycket.

Väl på plats på Playitas hann vi inte mer än att ställa in väskorna på rummet innan det var dags att hoppa i simbassängen. En fantastisk simbassäng. 50 m lång och med breda fina banor. Och det bästa av allt…den var varm, inte alls som Valhalla i Göteborg där jag fryser fingrarna av mig. Jag var orolig för att frysa och hade faktiskt med mig både heatseaker och korta vätdräktsbyxor. Simningen gick finfint och det var fokus på myssimning. Härlig start på lägret. Det gick faktiskt så bra så att jag och min nyfunna vän Sanna fick byta grupp från Race till Master…wow!

Nästa dag, morgonlöpning med Löplabbet (aka Bjarne Koning aka Konditionsfilm) upp på berget intill hotellet…tja, snarare promenad. Det var tokbrant och vulkanstenigt. Grus, mjukt, fluffigt, svårdefinierat, rulligt underlag. Väl  uppe på toppen var det otroligt vackert med utsikten och vi fortsatte att springa på kammen upp till nästa topp. Om ni åker till Playitas, ta er upp på berget!

• 

• 

Tack Bjarne Koning för jättefina bilder från löpningen.

Dags för nästa simpass och nu med Mastergruppen…nervöst. Tar mig en plats i gruppen och simmar på…men det går trögt. Massor med teknik och jag får tusen saker att tänka på. Fånga vattnet, böj handen, slappna av i handen, svinga armarna, vila med huvudet på axeln, ihop med benen, in med magen, upp med bröstet, andas fortare och huvudet lägre. Herregud…hela huvudet snurrar med tankar och självförtroende sjunker ner till botten.

Paddlarna och dolmen kommer på till slut och både jag och självförtroende flyter som en kork, det känns bättre och jag tycker jag är grym. Lägger mig med en go känsla i kroppen.

Tidig morgon och 13 km löpning till Payitas fyrhus och tillbaka. Känner mig pigg och knatar på. Det går uppåt, uppåt och uppåt…i 4 km. Sedan kan vi rulla på neråt en stund, känns skönt. Framför oss ser jag fyren, på toppen av berget. Nästan som en hägring, som Kalle Ankas farmors hus på toppen. Inser att det kommer bli tufft, det är brant upp dit. Några går, några lunkar eller försöker springa. Jag kör en kombo. Springer och går, springer och går. Bjarne står glatt högt där uppe och hejar på oss och pushar oss hela vägen upp. Utsikten är fantastisk och det är värt varenda svettdroppe och kramp i vaderna. Atlanten ligger platt och solen värmen våra kroppar.

• 

3000 m simning står på schemat även denna dag. Vi fortsätter med fokus på teknik och CSS-utveckling. Inser att min utmaning är att våga simma långsammare. Jag är van att ta i och behöver träna på mitt flytläge när jag andas. Armen faller och jag simmar med dinosauriearmar. Men jag jobbar på det och tänker, catch, catch, catch…where are you?

Veckan löper på i samma mönster. Simma, simma, simma…ner i bassängen…3000 m. Tugga på, tugga på, tugga på. Fokus teknik och serier med CSS. Jättebra träning för mig som har svårt att få till teknik i Valhalla då det är trångt. Här finns inga ursäkter och coachen ser allt. Sent på kvällen får jag en bild av AK. Ris och Ros, så som bara AK kan. Jag som tycker att armen är hög. Haha!

Open water stog även på schema. Vi fick träna på siktning, andning, trängsel, drafting, vända vid boj och distans. För en del helt nytt och för andra en vardag. Härligt att uppleva den känslan som uppstår då man tyst sida vid sida tar sig fram genom vattnet. Tyvärr fanns det inte så mycket fina fiskar att titta på, men ändå väldigt skönt att känna saltet och havet.

En dags vila stod på schemat. Ganska skönt med en dag av ingenting. Lugn och ro, lite tennis och varför inte…lite voltvändningar?

Vi bokade en egen bana och fick proffshjälp. Runt, runt och massor av vatten i näsa och mun. Först ut vanliga kullerbyttor, check på den. Sedan på med fenor och armarna mot låren, check på den. Nästa steg att simma mot väggen och trycka ifrån, nu började det bli svårt, men ok på den. Av med fenor och nu samma sak, tja…här gick jag bet och började bli trött. Nu vet jag hur man gör i teorin, bara att träna mer.

Ryktena började cirkulera att på söndag är det red mist, 5 km i olika CSS-serier. Jag har bara simmat den sträcken en gång innan och då hade jag inte simmat flera dagar i sträck innan. Viss oro i gruppen började uppenbara sig. 5000 m kan låta mycket, men med rätt upplägg var det faktiskt inga problem. Passet var uppbyggt i olika serier och sista 800 m fick vi t.o.m. köra med paddlar och dolme, I like. Min kropp var förvånandsvärt pigg efter veckans alla pass. Jag har helt klart lärt mig att simma med mer teknik och mindre kraft…yihaaa!

Sista passet ut och CSS test! CSS test är jobbigt. 400 m max, vila 8 min och sedan 200 m max. Igen kunde man känna tävlingskänslan i luften. Alla var lite spända inför dagens och lägrets sista utmaning. Vi fick först värma upp med lite skönsim och teknikfokus och sedan var det dags. AK ville ha mig först i banan, men jag gillar att ligga bakom och jaga. Tvåa ut och iväg. 100 m skönt, 200 m ok, 300 m börjar bli segt, 400 m…ahhhh….nu är det trögt. Försöker slappna av men ändå simma så fort jag kan. 400 m klart och jag är nöjd med min tid.

Nu får vi vila medan grupp 2 simmar, går runt, värmer mig och väntar. De andra simmar fort och det är imponerande och jag blir taggad. Nu är det dags för sista 200 m, kan låta lite. Men efter ca 21 km simning på en vecka är kroppen trött kan jag lova. Jag pressar ut det sista jag har och är åter igen nöjd med min prestation. Nu är det slut. Slut på simningen, slut på semestern och slut i kroppen.

Slutsats

När det är mycket på jobbet, kallt och mörkt är det underbart att åka på läger med likasinnade. Jag får massor av energi. Unna dig att ta hjälp av experter för att nå dina mål. Skratta mer, det är skönt. Våga var i nuet. Tack Anna-Karin, Bjarne och Anna och alla andra på lägret för att jag har fått träffa er och smittas av er härliga energi och erfarenheter. Nu är jag taggad för simningen under 2019.