Vill minnas att det var en anmälan till mitt första Göteborgsvarv 2013 som drog igång en målsättning och väckte mitt då icke existerande löpintresse. Jag var svårmotiverad till löpning utomhus, så löpbandet var det bästa jag visste. Där kunde jag alltid kolla på någon serie eller film som gick på TVn för att fördriva tiden, för själva löpningen var inte nöjet just då. Jag såg det som ett straff att behöva konditionsträna igen, ångrade att jag anmält mig till loppet.

Jag ville inget hellre än styrketräna tungt som jag gjort de tidigare två åren sen simkarriären lagts på hyllan. Första gången jag sprang milen på löpbandet var det en bra bit över 1h. Men vet inte exakt när den negativa spiralen vände. Men ett starkt minne jag vet att jag var överlycklig över var när jag för första gången tog mig under 60min på milen, och då hade jag fått spurta sista minuten för att klara mig med sekunden. Därifrån växte ett långsiktigt mål om att klara 2h på mitt första varv. Något som då även stämmer överens med mig idag är att jag inte gillar att springa med klocka, blir stressad. Så hade inte en susning av min tid när jag gick i mål på Slottsskogsvallen, min mutade runkeeper viskade om 2.02.30. Jävla s*** var första tankarna. Men fick hoppa glädjeskutt på kvällen när den officiella tiden sa 1.59.52. Alltså 8 sekunder under mitt mål, så nöjd! Sen har löploppen genom de senaste åren avlöst varandra. Blodomloppet och vårruset upprepat, Lidingöloppet, Göteborgsvarvet totalt fem gånger (där tiderna sänkts varje år!) och marathondistansen två gånger. Från att ha avskytt utomhuslöpning. Haha.

Det är lite drygt tre år sedan jag gick med i Göteborgs Sim masters. Vid den tiden hade min löpning bromsats av en fotfraktur som ställde till mina löpplaner sommaren 2015. Behövde hitta ett komplement till konditionsträningen. Så min tanke var att få lite simsällskap på träningarna då suget efter lite regelbunden simträning åter börjat infinna sig, efter det simpasset jag bara klev upp ifrån för drygt 8 år sedan och tänkte, aldrig mer och la hatten på hyllan. Och att tävla i simning igen individuellt var otänkbart och trots att klubbkamrater tjatade länge att jag borde köra DM och SM, avstod jag. Inget för mig tänkte jag då, den tiden var över sedan länge. Men en inspirerande drivkraft skulle ta fart och föra samman en trupp som 2017 och i början av 2018 satte klubben rejält på kartan och fick mig på nya tankar. Starten av 2018 var jag i min bästa simform på många många år och var med och tog flera SM medaljer på masters SM i simning tillsammans med Göteborgs Sim. Att få ta del av de “riktiga” masters simmarnas (jag ser mig fortfarande inte som en riktigt masters 😛 ) glöd, passion och driv så långt efter de avslutat sin elitsatsning som unga. Världsklass och vissa så högt upp i åldrarna att inte ens en rullator, amputerat ben eller synskador hindrar dem! Fattar ni, power det är !!

Någonstans i min löp- och simhistoria väcktes intresset för traillöpning och swimrun. Jag sprang mer ute, TVn byttes ut mot skogen. Jag fick nys om swimrun och öloppet på en löptur under hösten 2015 och tyckte det lät som en dröm att kombinera best of both worlds. Jag sålde in detta för Jonathan inför sommaren 2016. Köpte en begagnad lång våtdräkt av en vän som jag debuterade i GBG swimrun någon vecka innan vi skulle köra Öloppet i Göteborg. Insåg snabbt att springa i lång dräkt var inget att föredra, så skaffade nytt utan att veta något om vad som var bra eller dåligt. Vi genomförde tillsammans Öloppet 2016.

Jag letade fram en text jag skrev då efter det loppet, “Gå upp i ottan. Ta på sig den där tajta neoprendräkten, löparskorna och trä badmössa på plats och gnugga bort imman i glasögonen och stå där på startlinjen med likasinnade var en mäktig känsla! Vad har vi gett oss in på? Två banvarv på GBG swimrun var den enda swimrunträningen vi gjort, inget specifikt förloppet annars. Starten gick och första distansen var 1050m i öppet kallt hav. Vi måste försöka hinna få upp temperaturen maximalt innan vi når strandkanten, men förgäves, chocken när kroppen försvinner ner under vattenytan!! Brrr.. och med vetskapen om att maneterna ligger och väntar på en.. adrenalinfullt och så magiskt på samma gång! Kärleken till simning fick en nytändning för Lovisa under loppet.. för oj, vilket team vi var där! Upptäckte att vi som lag var urstarka i vattnet trots mycket lite simning tillsammans innan. Så där i ögonblicket efter att precis ha klivit över mållinjen, det där leendet som infann sig, beskrev både lyckan av att klara att gå i mål med den lilla mängd träning vi lagt på utövandet, men det där leendet var också glädjen och inspirationen till att göra fler framtida lopp!”. Där började vår resa som team JoLo inom swimrun.

Jag tänkte att jag skulle inlett detta blogginlägg med mitt 2018. Men första tanken som dyker upp om tränings- och tävlingsåret 2018 är ett starkt missnöje av en trasig kropp och en besvikelse. Jag tänker hoppa tillbaka till oktober 2017, Palma Marathon. Jag och min vän Rebecka hade haft detta mål i sikte länge och äntligen var det dags. Jag blev självklart sjuk veckan innan och låg hemma med feber och förkylning. Men jag åkte ner till Mallorca. Badade i havet och rensade bihålorna i saltvattnet dagarna innan. Det hjälpte. Nästäppan försvann och jag ställde mig på startlinjen med ett mål att i alla fall starta och se hur långt det bar. Och i mål kom jag, trots att sista 21km var en smärtsam resa för mina fötter.

Det visade sig inte vara den vanliga smärta som kommer efter lite hård asfaltslöpning, det var en överansträngning som utlösts i fotmuskulaturen och som värkte i både promenad och vila. Vilade en månad efter loppet innan jag tog första löppasset igen, men smärtan var inte borta. Sökte upp Ida på Elitrehab i november och jag hör än idag hur jag sitter och försöker hålla ett försvarstal i hur jag resonerade när jag ställde upp i de senaste tävlingarna under den hösten trots sjukdom och känningar i fötterna. Klart att min fraktur 2015 inte fått tillräcklig uppmärksamhet av mig. Domen; löpförbud ytterligare två månader. Det tog rätt hårt på mig. Såklart. Jag älskar ju att springa. Men för första gången jag träffade sjukgymnasten i november 2017 och hörde mig själv förklara hur jag hade tränat den senaste tiden (massa löpning, ingen styrketräning) så fattar jag ju varför det blev så. Så det var bara att starta upp ett rehabprogram för framförallt foten och vägen tillbaka tog betydligt längre tid än jag hade hoppats.

2018 känns som året då mina prestationskrav om att skapa något mer än var det var, som faktiskt nu när jag blickar tillbaka, borde setts som ganska orimliga mål. Att min kropp brutits ner hårt och behövde längre instegringsperiod än planerat framförallt i löpningen ville jag nog inte acceptera i våras. Jag minns även sjukdomar som avlösts av ryggskott under sommaren samt den ständiga kampen att förebygga fler fotskador och repa mig från den senaste hela tiden fått vara största fokus under hela våren. Den konstanta pressen och stressen att, torde jag inte bli hel tills dess. “-Jag borde nog springa på denna veckan, för att kunna köra swimruntävling nästa helg”. Mina dagar utan krämpor känns lätt räknade på två händer. Hur kunde jag förvänta mig att kunna genomföra ännu fler långlopp än de jag genomförde, när våren bestod av löppass mellan 2-5 km och begränsat antal per vecka för att hålla nere belastningen och inte få någon stressfraktur?

Bara när jag läser texten ovan inser jag att min bild av 2018 är ganska negativ kring mina egna upplevelser och prestationer trots att jag på pappret ändå kunnat leverera i de arrangemang jag gjort. Djupdyker jag bland mina texter och bilder finns så fantastisk många fina äventyr och minnen som stärk och utvecklat mig och jag ser att jag försökt vara smart med mina DNS för att inte rusa iväg. Och jag är supernöjd och galet glad att jag tillsammans med en grym teamy lyckats ta pallplats i alla tävlingar som vi ställde upp i; Svenska mästare i masterssimning som bästa klubb och med flera individuella medaljer tillsammans med Göteborgs Sim, Göteborgsvarvet DNS, Åstol Runt 4e plats, snabbast dam på simningen, Tylösand Aquathlon, 2a plats, Uddevalla swimrun DNS, Stora Stöten swimrun 1a plats samt Tjolöholm swimrun 3e plats. Stämningsfulla kvällar ute vid Barnsjöarna och mjölksyrafester när GBG swimrun brände av sin sommarserie. Alla de otaliga varma sensommarkvällarna och upplyftande morgonsimningar få simma av sig svett och ladda batterierna för en ny dag får mig att le medans jag skriver.

Men varför är det så lätt att se tillbaka på saker som var mindre bra? Jag är väl medveten om vikten av att kunna blicka tillbaka och konstruktivt titta på saker man kunnat gjort bättre eller annorlunda. Att bränna av i 200 knyck hela tiden och blint fokusera på en sak har möjligen gjort att det lättare utlöst svagheter och brister som varit huvudanledningen till att skadorna började komma. En enkel faktor i analysen har ju varit lätt att urskilja för mig, bl.a bristen på styrketräningen. Någon klok sa, för tyngdlyftare är konditionsträning inte lönsamt, men för löpare är styrketräning guld värt. Jag kan plocka med mig massa lärdomar, do and dont´s, och när jag ser tillbaka på sommaren är den fylld av massa härliga äventyr. Trots att jag vet att jag just där och då velat vara så mycket mer. Jag är min största kritiker och kraven jag ställer på mig själv är inte alltid fair, vilket ibland stjälper mer än stärker.

Peppen till året 2019 är extremt lockande och den låter jag finnas och frodas. Men där runt om också fånga mitt spretiga iver och landa med fötterna (bokstavligen) stadigt och rätt. Jag har genom alla år prestationstränat och mått bra av det. Jag har motiverat mig med det och det har och är en viktig del i mina målsättningar. Jag vet att jag inte behöver vara varken snabbast, starkast eller mest vältränad- jag löser det ändå och kan ha väldigt kul på vägen. Men det är något som jag behöver påminna mig om oftare, min egna takt. Värdefulla insikter jag tar med mig från 2018 ska inte vara allt negativt kring skador och egen besvikelse. Målet nu är att inte fokusera på de små problemen, utan istället se till en större helhet. Klart att min fotskada var problematisk i situationerna i somras, men det finns något som har triggat det och utlöst det hela. Jag ska bli bättre på att finna den balansen och hamna i harmoni för en skadefri kropp. Träning är trots allt som roligast när den emellanåt är riktigt jävlig, jag vill kunna köra den träningen igen. Jag tänker inte planera stramt, accepterar att jag inte kan styra resultat och håller gärna livet öppet för förändringar som erbjuds (do epic shit). Jag ska bli bättre på att fånga flödet.