2018 kickas igång med många traillöpares höjdpunkt på vinterhalvåret, Sandsjöbacka Trail. Jag är för första året med och arrangerar loppet som tar löpare genom Sandsjöbacka Naturreservat och Änggårdsbergen med målgång i centrala Göteborg. Tävlingen blev den mest populära hittills för Sandsjöbacka Trail som växer i antal deltagare för varje år! Slutsatsen från helgen blir att det inte är sista loppet jag är med och arrangerar och att skapa förusättningar för att andra att springa trail i skogen är otroligt tillfredsställande.

Min egen tävlingssäsong börjar med Nattvasan några månader senare. Mina goda vän Linus vinner en tävling på sociala medier som gör att han helt plötsligt står med en startplats till 9 mils nattskidåkning, först skulle hans bror Emil ta platsen. Men Emil får kalla fötter och kastar in handduken (typiskt Emil). Jag tvekar inte många ögonblick när Linus frågar om jag vill köra. Shit, vad ballt med 9 mils skidor på natten tänker jag, en utmaning man bara inte kan tacka nej till. Sagt och gjort, kl 20.00 en svinkall fredag kväll i slutet av februari skidar vi iväg från Berga by mot Mora. Det blir en lång natt, Linus har tröga skidor och kvicksilvret sjunker på sina ställen ned mot -25 grader. Jag får en oförskämt trevlig resa med skidor som glider fantastiskt, en kropp som åkt förhållande vis mycket skidor under vintern och känns fräsch nästan hela vägen mot Mora. Linus är långt ner i källaren halvvägs men mjölk och pannkakor gör susen och vi drar vidare. Därifrån tuggar vi på, vi blir bjudna på både öl, jäger och whiskey (som vi vänligen avböjer såklart) längs vägen av fanatiska dalmasar som häckar längs banan och håller värmen med hjälp av eldar och en hel del dryck. Stämningsfullt!

Vasaloppet Nattvasan 2018 - Max Andersson - Weswim

I Mora konstaterar vi att den här tävlingen är en upplevelse som saknar motstycke, trots att det var svinkallt, Linus hade tröga skidor och det faktiskt var mitt i natten var tävlingen en klar tia!

Hastig och lustigt är det redan slutet på maj och säsongens första stora mål hägrar. ÖTILLÖ Utö Swimrun, loppet som jag och min bror Lukas laddat för länge. Vi kommer till Utö tidigt en söndag morgon, det är ljummet i luften men svinkallt i vattnet trots att sommaren redan har anmält till Stockholms skärgård. Tävlingen blir en besvikelse för egen del rent resultatmässigt. Det visar sig att avsaknaden av träning ihop med brorsan straffar sig, vi har helt enkelt missbedömt varandras kapacitet inför tävlingen. Trots att resultatet inte blir som vi tänkt oss ser vi ändå det positiva i att ha deltagit, mycket erfarenhet och lärdomar tar vi med oss. Detta är min första ÖTILLÖ Word Series men definitivt inte den sista. Swimrunfamiljen (sekten om man så fördrar) är speciell. Man kan liksom inte annat än att gilla varandra när man sida vid sida drar på sig neoprenet, kilar fast dolmen mellan benen, trär paddlarna på händerna och ger sig ut i naturen på nya äventyr. Ni som vet vet. Ni andra borde testa Swimrun, eller OCR, där har jag hört att det är en del sektfeeling också. Men vad vet jag?

ÖtillÖ Engadin Målgång - Max Andersson - Weswim

Efter någon veckas återhämtning och utvärdering av vad som egentligen hände på Utö är det dags för nästa race, Skatås Ryggar. Det är första gången jag springer tävlingen som så många pratar gott om. Det är rent ut sagt ökenvarmt den här dagen. Jag tar skydd i skuggan innan start men svettas så det rinner om hela mig. Det blir inga problem att hålla värmen den här dagen. Tävlingen som mäter ungefär 21km och ett gäng hundra höjdmeter är känd för sin kupering och stora andel trail, vilket passar mig perfekt. Däremot visar sig värmen inte passa mig perfekt, jag känner tidigt att det här inte är min dag. Jag krigar på och ligger med i någon form av klunga runt placering 10 i loppet. Efter ungefär 15 km splittras klungan och jag får lite luft bakom. Tömmer det jag har för dagen och går i mål på en sjundeplats, nöjd med tanke på hur jobbigt det kändes redan från start. Det måste ha varit varmare för mig än för alla andra…

Med Utö Swimrun fortfarande på näthinnan är det med nedskruvade förväntningar jag och brorsan Lukas åker ner till Schweiz för att köra ÖTILLÖ Engadin. Vi tillbringar ungefär en vecka i Schweiz, njuter av Alperna, den härliga löpningen och testsimmar det sjukt svala vattnet. Omgivningen kring Engadin är verkligen helt fantastisk, bergstopparna är svindlande höga och vattnet i sjöarna är overkligt turkost (och kallt).

ÖtillÖ Engadin by the Lake - Max Andersson - Weswim

Tävlingen inleds med en scenisk start, en tuff klättring, en svalkande och kort simning och ytterligare klättring. Väl uppe på bergen bjuds det på fantastisk traillöpning med utsikt över vad som känns som hela Alperna, bergstoppar så långt ögat når, klarblå himmel och strålande sol. Vi kämpar och njuter av omgivningen som inte går att beskriva i ord. Desto längre tävlingen går desto högre upp i resultatlistan klättrar vi. När vi når målet visar det sig att vi är topp 15, vilket vi är överens om får ses som ett överraskande positivt resultat. Om Nattvasan tidigare under året fick tio poäng för upplevelsen år ÖTILLÖ Engadin elva poäng. Om jag endast hade fått köra en tävling resten av mitt liv hade jag valt ÖTILLÖ Engadin, otorligt häftig tävling som har allt! ÖTILLÖ familjen (sekten) levererar!

ÖtillÖ Engadin - Max Andersson - Weswim

Sommaren rullar vidare i Sverige och som alla minns skiner solen i stort sett konstant. Swimrunnern i mig njuter mer än någonsin, tänk om alla somrar vore som denna! Man simmar utomhus i både hav och sjö utan våtdräkt och behöver inte bry sig en sekund om att börja frysa. Få förunnat! Åstol Runt och Wet Rock Race betas av i bara farten mitt i sommaren. Åstol Runt blir en halvbesvikelse då simningen inte fungerar alls men löpningen fungerar bättre. Jag blir sexa efter att ha haft näst snabbaste löptid och vad som kändes som näst långsammaste simtid.

Wet Rock Race blir däremot en upplevelse att minnas. Jag tävlar med Andreas Hansson som efter sent återbud står utan partner, självklart hoppar jag in och kör med honom, ingen tvekan. Vi gör ett bra Race ihop, jag känner mig helt otroligt stark under loppet och förvånas själv över min simning som känns fantastiskt bra. Rätt sjukt med tanke på att jag nästan drunknat av dålig siming runt Åstol en vecka innan. Konstigt vad känslan kan svänga en vecka till den andra. Upplevelsen kring loppet är helt grym, inramning med mycket publik, rolig tävlingsform och fin tävlingsmiljö.

Wetrock Race 2018 - Max Andersson - Weswim

Dagen efter Wet Rock Race får man ändå säga att det är dags för sommarens höjdpunkt. Hermanövarvet. Loppet som jag och min vän Linus (han jag körde Nattvasan med) har jobbat otaliga timmer med på vår fritid under våren. Vi arrangerar loppet för första gången och välkomnar närmare 300 löpare till vår 10km bana och 15km traillopp. Personligen tycker jag vår trailbana är västkustens vackraste som alla traillöpare borde uppleva 2019! För loppet kommer tillbaka 2019 – anmälan öppnar 1 april (smygreklam – anmäl er). Dagen präglas av sol, tryckande värme, lyckliga löpare och härlig After Run. Som en bra sommardag borde vara helt enkelt!

Hermanövarvet 2018 - Max Andersson - Weswim

Efter helgen med Wet Rock Race och Hermanövarvet skiftar jag om fokuset för säsongen och tar sikte mot ytterligare en höjdpunk för loppsommaren – Kia Fjällmaraton Åre.

Vi lastar morfars husbil full med käk, löparskor, en och annan vinbox och drar norrut! Jag, min flickvän Evelina och polaren Fredrik. Tävlingen som stundar är Kia Fjällmaraton Åre 43km (typ). Första gången för min del men definitivt inte sista. Starten går vid Vålådalens Fjällstation och det är kändistätt. Ja, om man är trailnörd. Emelie Forsberg, Fanny Borgström Elov Olsson, Johan Lantz, Erik Ahlström, André Jonsson, Jennifer Asp, Rastarunner och många fler är där och står på startlinjen, eller skadade vid sidan. Starten går och gör ett varv på en kortare löpbana innan man vänder upp mot första fjället som ska bestigas. Ca 7km och ett gäng hundra höjdmeter väntar. Jag trippar på i maklig takt, inget mördande tempo, låter täten springa iväg långt framför mig. Efter ett tag märker man dock att det går uppför, jag har rejäl mjölksyra i låren. Jag har dålig uppfattning om vilken placering jag ligger på men vet att jag är ungefär i damtäten, jag vet att jag har Fanny Borgström och Jennifer Asp strax bakom och Rastarunner framför. Uppe på toppen. Wow, vilken grym utsikt! Svenska fjäll är något alldeles speciellt! Med stumma ben börjar resan utför och jag har ju inte åkt ända till Åre för att fega utför, så jag låter benen löpa fritt och bara hänger med. Fanny Borgström kommer flygande på min högersida i en sjuk fart. Jag ser inga andra alternativ än att hänga på, jag tar rygg och håller hennes rygg till vätskestationen vid 17 km, där jag stannar för att fylla på med sportdryck men damproffsen har såklart lagning och får en färdigfylld blåsa i farten, så var den ryggen tappad, synd. Men jag löper vidare. Upp för nästa fjäll och nedför detsamma, så håller det på en stund innan Trillevallen närmar sig. Jag går stadigt uppåt i fältet desto längre loppet lider och på sista fjälltoppen är jag topp 15 och har vittring framåt. Låter återigen benen göra jobbet utför och bara hänger på. Jag ser ryggen på Sverre, en duktig norrman, tyvärr ser han mig och ökar farten. Jag mäktar inte med en fartökning till utan går i mål strax bakom honom på 14e plats. Jag är nöjd med loppet men också revanschsugen, hur svårt kan det vara att bränna på lite till nästa gång?

Åre Fjällmaraton 2018 - Max Andersson - Weswim

Efter Kia Fjällmaraton spenderar vi några dagar i Åre med omnejd och springer på Fjäll, det är en syssla jag tycker om mer och mer. Vi drar hemåt och stannar i Falun, det råkar visst gå en swimruntävling där, Stora Stöten Swimrun. Jag anmäler mig i singelklassen för den långa banan. Jag har kört tävlingen en gång förut, inte vilken gång som helst, nämligen min allra första swimruntävlingar, året var 2016 och jag visst knappt om man crawlade på mage eller rygg. Jo, det visste jag, men utifrån min fart kunde man inte avgöra om jag crawlade eller simmare ryggsim. Annat var det nu i somras när jag var tillbaka, jag har blivit lite bättre på crawl sedan dess, men det är marginellt, tur man har sin dolme och sina paddlar.

Starten på Stora Stöten Swimrun går i gamla Falu koppargruva, en start värd namnet som såklart börjar med en skön uppförsbacke innan det bär iväg på stigar, grusvägar och härliga insjöar runt Falun. Jag får tidigt en ledning i loppet men har en stark konkurrent med mig som hänger min rygg. Men i ett parti där jag är stark och han har lite bekymmer försvinner han plötsligt, jag ökar tempot ytterligare och jobbar på. Efter en stund känner jag mig trygg i min ledning och släpper av en aning på tempot för att hålla hela vägen. Jag går i mål som första man efter en kontrollerad avslutning, häftigt att vara först i mål! Väl i mål får jag reda på att jag har haft en ledning på nästan 10 minuter utmed banan och varit ganska ohotad. Häftigt tänker jag och kliver längst upp på prispallen för första gången i en swimruntävling. Här ska jag stå fler gånger. Det blev ett bra depåstopp i Falun på vägen hem från Åre.

Stora Stöten Swimrun 2018
Stora Stöten Swimrun 2018 – Max Andersson – Wesiwm

Jag hinner knappt hem och vända innan husbilen packas igen för att återigen köra oss norrut. Denna gången mot Idre och Idre Fjällmaraton. Det är jag, brorsan Lukas och en polare Linus (Inte samma Linus som åkte Nattvasan). Vi kommer upp till Idre fredagkväll innan loppet. Jag ska springa 45km och Lukas & Linus 28km. Det är tuff konkurrent på startlinjen, Fredrik Bakkman är på plats, så även Roman från Mora (en rysk orienterare som är ryskigt vass). Som sagt, banan mäter 45km och ungefär 1500 höjdmeter. Jag ser fram emot ett nytt fjäll att utforska. Det visar sig vara en lättsprungen inledning av banan, det går fort. Jag ligger med kring topp 10 i en lite större klunga. Gör mig inte besväret att hålla något tempo i början, det sköter andra. Jag glider med någonstans i mitten, känner mig ganska fräsch men har bestämt mig för att hålla igen lite på krutet. Dagen är lång. Efter ca 15km uppför ett fjäll sätter Jonatan (en trevlig medlöpare) fart, jag tar snabbt ryggen på honom och på några hundra meter har vi skaffat oss en lucka bakåt. Jonatan visar sig vara grymt stark och jag springer med tänderna på tork för att hänga med. Ungefär vid 25km upp på nästa fjäll får jag släppa honom, jag tackar för skjutsen och önskar honom lycka till. Men jag lyckas hålla ett såpas bra tempot att jag plockar ett par andra löpare på andra halvan av loppet och passerar mållinjen som sexa. En bra insats där jag är långt efter topp 3 men bara får ännu mer mersmak för fjällöpning. Efteråt blir det såklart mat och pilsner, det blir det efter varje tävling.

Idre Fjällmarathon 2018 - Max Andersson - Weswim

Nu väntar ett par månader utan tävling, jag är lite rastlös. Evelina förslår att vi ska åka en vecka till Spanien i slutet på oktober. Jag säger ja och spanar in en tävling, köper startplats och så var det bestämt. Det blir La Vara Trailrun, typ 44km och 2900 höjdmeter. Min tuffaste utmaning hittills i traillöpningen. Jag är grymt laddad. Tävlingen äger rum med start i den lilla staden Caravaca De la Cruz, ungefär 10 mil från Murcia som är ytterligare 10 mil från Alicante, då vet alla var vi är. Starten går 08.00 på morgonen, det är jag och något hundratal rutinerade ultrarävar, alla ser ut som om det har sprungit alla världens tävlingar i rad och sedan sprungit hit. Utrustade från topp till tå, det är vadcalves, stavar, avtagbara ärmar, fräsiga löparvästar och olika typer av mer avancerade huvudbonader. Själv kommer jag i ett par sköna shorts och min Göteborg Running Club t-shirt, hur avancerat måste det vara tänker jag? Starten går och jag tar rygg på tätklungan, vi är ett tiotal som drar iväg i front. Det går fort, jag blir skittrött fort. Hänger med i ca 5 km innan jag bestämmer mig för att släppa, det här kommer aldrig gå tänker jag. Jag bli passerad av några fler löpare på väg upp. Loppet inleds nämligen med ca 13km och 1100 höjdmeter. Väl uppe på den toppen när jag har varit nere i källaren och vänt ett par gånger och försökt få kontakt med låren utan gensvar går det äntligen utför. Det är skönt i ungefär 200 meter sedan längtar jag till uppförsbacke igen. Att man inte kan bestämma sig.. Men av någon konstig anledning får jag, mina ben och lungor ett andra liv. Andra halvan av loppet är jag stark, jag plockar placering på placering. När vi passerar sista toppen är jag fyra. Nu börjar sista utöförslöpningen, det är 4km kvar till mål. Jag kopplar bort benen och låter dem flyga. När det är 400 meter kvar skymtar jag tvåan och trean i loppet. Jävlar, hinner jag tänka innan benen lägger på ytterligare en rökare. Hoppsan tänker jag, det är väl bara att hänga på då! Men trots rökaren når jag inte riktigt ända fram, jag slutar fyra bara sekunder bakom tvåan och trean, snöpligt men ändå kul. Jag visste inte att jag var så högt upp i resultatlistan.

Lavara Trail Spanien 2018 - Max Andersson - Weswim

När man kommer i mål får man en matbiljett och FYRA(!) ölbiljetter, bara en sådan sak. Hur många tävlingar bjussar på fyra bärs till varje deltagare efter målgång? Inte många, fler borde det vara såklart. Semestern i Spanien fortlöper några dagar till och jag får in bra träning innan vi flyger hem till hösten.

Väl i höstsverige väntar säsongens två sista tävlingen. Icebug Backyard Trail och Skatås Mörkaste. Två race i Göteborg på två olika minst lika fina områden för traillöpning. Jonsered och Skatås. För att göra två historier till en.

Två bra lopp. Jag blev trött. Jag var med och slet i toppen men blev slagen av Enar Andersson i båda racen. På Icebug Backyard Trail blev jag fyra och på Skatås Mörkaste femma med Enar på placeringen framför. Men jag är inte bitter. Säsongen är till ända.

När jag blickar tillbaka kan jag konstatera att det har blivit några race, ett helt gäng faktiskt. Fler ska det bli, men inte det här året. Nästa gång vi hörs, ja, då kommer det handla om tävlingsplaneringen för 2019 och min nyss påbörjade swimrunsatsning. Det ni. Vi hörs då!