Vad hände med tiden? Skrev mitt senaste inlägg i januari och sedan dess har jag hunnit med en graviditet och vara mamma till en fyra månader gammal kille, #stannatiden!!!

Jag tyckte att tiden innan jag blev mamma var knapp för allt man ville hinna göra, idag sitter jag med helt andra funderingar, vad gjorde jag med all tid innan jag blev mamma?! Hehe missförstå mig rätt, älskar tiden jag får spendera med min son, det händer så mycket varje dag. Men att skrapa ihop egentid just nu är största utmaningen. Också den största utmaningen som visade sig påverka mig mer än jag trott, när ens egentid raderas till noll och fullt fokus första veckorna är att finnas 110% som mamma. Första veckorna var en berg och dalbana av lycka, oro, förtvivlan och massa massa kärlek. Hormoner som rusar och en kille som har varit en typisk “magbebis”. Kan äntligen säga att vi landat i förändringen om tresamhet, även fast varje dag bjuder på nya utmaningar och spännande äventyr.

Allt eftersom jag fått växa in i rollen som mamma har jag också börjat inse att jag tappade bort mig själv efter graviditeten när allt fokus på mig försvann, träningen uteblev och fika före fika blev standard när besök efter besök avlöste varandra. Som om sömnen inte redan var påverkad av flera matstunder på nätterna, så ledde nedtrappad aktivitet och dålig kost sömnen sämre att en konstant sjukdomskänsla varje morgon har infunnit sig och ryggont av slarviga lyft av bebis i och ur vagga, babygym ect.

Jag är inte stressad över att jag inte kan träna som jag gjort tidigare, jag vet att allt har sin tid. Men när mycket av min tidigare tid och vardag har innehållit mycket rörelse och träning. Blev omställningen och den totala frånvaron utan träning mer påtaglig. Försämrad sömn och smärtor. Jag behövde hitta tid. Så hur hittar man tid?

Vid en månad efter graviditeten började jag smyga in på små korta avstickare till granngymmet. Allt från 10 minuter upp till 45 minuter. Inte superfokuserad (separationsångest delux) men en kort stund där jag kunde få komma iväg tidigt mellan amningsstunderna gjorde att jag var mer tillfreds att fortsätta dygnets utmanande timmar med missnöjd, orolig och otröstlig bebis. Dagtid kördes lite enkla hemmaövningar med att knipa, hitta kontakt i magmuskler. När vi började närma oss två månader hade jag börjar få in regelbunden träning varannan dag och lillkillens mage började lugna sig och en gladare och nöjdare Otto mestadels om dagarna. Nu fanns möjligheten att utöka till varannan dag med träning, men inspirationen var spretig, grå och ostrukturerad. Visst var det skönt att komma igång, men saknade utmaning och flås..

Därför när fröken Wikmar @myfirstironwoman la ut en 12 veckorsutmaning så nappa jag direkt. Jag behöver något att hämta inspiration ifrån under gråa oktober och månaderna framöver. Tid är inte min vän just nu. Dagarna, veckorna och månaderna går så fort. Därför passar detta upplägg mig perfekt just nu. Tre pass i veckan (HIIT liknande koncept) a’ 30 minuter, gärna i anslutning med 20minuters valfri konditionsträning .

Passen är inte anpassade för en nyförlöst kropp, men där har jag mött med kroppens egna signaler och justerat där jag känner att bäckenkontakten inte fullföljs och kan kontrolleras. Där bryter jag ner övningarna till lämplig nivå för att ha kontroll och successivt bygga upp styrkan igen. Nu inne i femte veckan och jag kämpat med tiden och prioriteringen. Av någon anledning har passen en tendens att endast bli gjorda till helgen, så träningsvärk delux avlöser varandra. Men jag har gjort alla pass hittills, så nöjd!! Känner att jag blir något vassare i varje utmaning vakre gång som går och vågar utmana bålen lite mer.

Har som anslutande konditionsövning kört korta joggingintervaller på band. Där har jag endast kört upptrappande intervaller a’ max 4min på löpbandet. Har även altinerar med roddintervaller alt crosstrainer om jag känner mig trött i bålen. Men där har mycket hänt också. I veckans som var gav jag mig ut på första utejoggen på 4månader!!

Det blev en lagom start med 2.5km. Dock höll inte planen om att ta det lugnt. Vet inte om det var de grymma skorna från @hokaoneone med studsande karbon i sulorna som gjorde susen eller adrenalinet som kicka in och fick turen att kännas lekande lätt.  Ödmjukhet och försiktig framfart måste jag dock fortfarande hålla i då tröttheten i coren snabbt gör sig påmind efter träning och dess kapacitet är inte i närheten av återhämtad ännu. Men är mer peppad än någonsin att bygga smart och starkt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *